Sida 208
Aktrisen.
En för lång inledning till en så kort berättelse.
I sin ungdom öfvervar författaren en gång i ett sterbhus efter en gammal prest och skollärare granskningen af åtskilliga manuskript och anteckningar, som den döde i lifstiden uppsatt, ungefär i form och innehåll af en dagbok. Det var en försvarlig lunta, dock ej större än att den beqvämt förvarades i den kända silkeskartan, som, lik en segerfana, åtföljer lagern vid en magisterpromotion. Vid sidan af bemälda opus hvilade filosofie kandidatbetyget med sina många lysande laudatur, obekanta för verlden, liksom deras egare var.
Sterbhusutredningsmännen, allvarsamma och grundliga herrar, refvo i den stackars luntan, liksom hade de haft väderkorn på någon förborgad skatt; men med undantag af en gammal revers, presenterad i kungl, öfverståthållare-embetets kansli för många Herrans år sedan, hvilken den aflidne, i egenskap af underskrifven löftesman, inlöst för en gammal vän från akademitiden, och en bundt tvättnotor, bevittnande att lyxen varit likaså främmande för vår magister som surströmming och tunnbröd för hans marokkanska majestät, fanns ingenting annat än ifrågavarande anteckningar, författade under de få minuter af dagen, som det nötande lärarekallet och det nötta brädspelsbordet lemnade öfriga till utflygter inom fantasiens verld.
Silkeskartan kastades först å sido och anammades ögonblickligen af den aflidnes gamla städerska, förmodligen för att, efter verkstäld behöflig tvättning, antingen pryda den sextioåriga skönhetens hals, eller också, förvandlad till näsduk, blifva hennes följeslagare i aftonsångspredikningarna.
