Sida 194
Blåsipporna.
Nej, herr vice häradshöfding, jag tror det är bäst att gifva allt det der på båten,» sade en viss ganska rik grosshandlare nyårsaftonen 1841, »men vi kunna ju vara lika goda vänner för det?»
»Herr grosshandlare,» svarade vice häradshöfdingen, »ert afslag har gjort tvänne menniskors olycka.»
»Men var då i Guds namn förnuftig, min gunstige herre, hvad har ni att föda en hustru med? Nog har ni ljuspengar i fyra verk, men tror ni derför att edra utsigter äro ljusa?» Grosshandlaren skrattade åt sitt eget infall så att magen hoppade.
»Men framtiden, herr grosshandlare, framtiden har väl äfven något att erbjuda åt den, som ej med armarna i kors af bidar dess ankomst.»
»Framtiden, ha, ha, ha! Er sköna framtid blefve emellertid en rätt bedröflig nutid för mina penningar, ha, ha, ha!»
»Detta är då ert sista svar?»
»Jag är för gammal köpman att göra en dylik affär.»
»Men, herr grosshandlare, det händer ju ofta, att ni utrustar ett, ja flere skepp, fastän ni ej derför kan svära på, att spekulationen skall lyckas?»
»Och om allt går till botten, skepp och laddning, så har jag alltsammans assureradt, begriper herrn ej det? Tar jag en lifassurans på er, så kan den bli bra nog i händelse af er död, men den räddar hvarken er från björndansen eller mig från att betala fiolerna.»
»Jag har således intet hopp . . . ingen möjlighet...»
»Det är lika omöjligt för mig att gifva er mitt barn, som för er att gifva mig blåsippor till nyårsgåfva.. . ha, ha, ha!»
