Sida 160
Julklappen.
Det finns väl ingen, som ej, åtminstone en gång om året, låter minnet hvila vid den förflutna, aldrig återkommande barndomstiden, bland hvars många rena ljuspunkter julljusen intaga det icke minst betydliga rummet. Hvilken glädje högt upp i taket! Hvilken sabbatskänsla fylde ej hjertat, dröjande der så gerna, ty rummet var så skärt, så varmt, och ingen svartalf hade ännu fläckat dess blomstertapeter! I det bländande skenet från de många granriskronorna med de mångfàrgade brinnande vaxstaplarna förlorade sig hvarje skrynkla, som bekymren förut kunnat uppjaga på storherrskapets pannor, ty man erinrade sig ett ljuft annorlunda, och småherrskapet hade roligt, ty för dem hade det ännu aldrig varit annorlunda.
Hvad den lilla tennklockan var förtjusande! Väl var den tyst som muren; men så pickade den lycklige egarens hjerta desto högre i stället. Hvad de granna tennsoldaterna
