Sida 276
Sonhustrun.
(Ur en läkares minnen.)
n läkare får icke alltid, såsom mången torde förmoda, uteslutande hålla sig till sin praktik, det vill säga söka återställa sjuka lemmar eller sjuka inelfvor i deras behöriga skick: han blir ock stundom anlitad om att återknyta brustna familjeband och lägga ett mildrande, uppmjukande plåster på ett eller annat hjerta, der en moralisk förbening röjer sig. Sådant har åtminstone ofta händt mig under mitt mångåriga plåstrande med stackars likar, hos hvilka något varit i olag, och om det roar, vill jag berätta en liten episod från min praktik i den lysande staden Göteborg.
Jag blef en dag kallad till en mäkta förmögen borgare i nämde stad, tenngjutare till yrket, enkling och omkring sextio år gammal.
Jag instälde mig hos den gamle mannen, hvilken, ehuru eljest temligen butter och ordkarg, mottog mig med den vänlighet, hvarmed man vanligen omfattar en efterlängtad hjelpare i nöden. Han hade kört omkull och dervid skadat sitt bröst. Jag undersökte åkomman och förklarade genast, att den icke var lifsfarlig, men att den i flere veckor skulle hålla patienten vid sängen.
Att han icke skulle dö af skadan, fägnade ogement den sjuke; men att under en längre tid hållas vid sängen bekymrade honom så mycket mer, som han blott hade en gammal otreflig hushållerska hos sig, hvilken föga förstod sig på att handskas med sjuka. Jag lofvade derför att skaffa honom en beskedlig sjuksköterska, hvilket jag ock gjorde.
Men stor blef min förvåning, då jag vid mitt besök påföljande förmiddag förnam, att sjuksköterskan redan var
