Sida 285
Också en likhetshistoria.
En ung minuthandlare, som nyligen uppslagit sin anspråkslösa bod på en af malmarna af hufvudstaden, bevistade en söndag högmessan uti en kyrka på norr. Han hade sin plats i en af bänkarna på högra sidan från ingången eller den som företrädesvis begagnas af det manliga könet. Den venstra bänkafdelningen upptages, som man vet, af fruntimmer.
Vår minuthandlare lyssnade andaktsfullt till koralen, som hos oss vanligtvis tages för långsamt, samt till predikan, som hos oss merendels är för lång; men understundom kastade han en blick på den venstra bänkraden, och icke bör andakten störas deraf att man öfverblickar en mängd andaktsfulla fruntimmer. Säkerligen är det de, som med mesta uppbyggeisen besöka Guds hus.
Minuthandlaren kom likväl att oftare, än annars skulle ha varit fallet, vända sina ögon åt venster, ty han hade märkt, att hvarje gång han såg dit, mötte han blickarna från ett fruntimmer, som med ett uttryck af förvåning, blandad med verklig häpnad, betraktade honom. Som damen var ung, vacker och bar en utsökt toalett och de der blickarna glänste af en himmelsblå, fast något fuktig glans, så är det förlåtligt, om den unge mannen fann den något för ortodoxa predikanten alltför torr och derför slutade med att stadigt rikta sina ögon åt samma väderstreck, hvarvid den unga damens ansigtsfärg allt mera började vexla mellan dödens blekhet och rosens rodnad.
Efter gudstjenstens slut lemnade den unga dapien sin bänk, och minuthandlaren lemnade äfven sin, hvarefter begge medföljde folkströmmen, som bar utåt. Utkommen ur kyrkan, närmade sig minuthandlaren den unga damen,
