Sida 280
Vasaorden.
I en af vära större smästäder finns en garfvare, som har vidlyftiga affärer och en inskränkt hustru. Det ena sä väl som det andra kan sätta myror i hufvudet.
En dag under kronprins Carls regentskap sutto de tvänne äkta makarna i all beqvämlighet och åto sin middag tillsammans, då de stördes af en stadstjenare, som inträdde oanmäld med tvetydig uppsyn. Garfvaren förargades öfver att bli störd i en så vigtig angelägenhet som middagsätning och skyndade till dörren för att köra ut stadstjenaren, men denne tog upp en stor bundt karterade papper och letade fram ett, som garfvaren genomögnade.
Han häpnade synbart, de buskiga ögonbrynen höjdes, de stora ögonen vidgade sig, underläppen släppte öfverläppen och hängde några ögonblick slapp.
Frun såg det, tappade silfvergaffeln, steg häftigt upp och frågade: »Hvad är det? Är det någon olycka?»
Stadstjenaren stod och tittade, liksom väntade han svar eller drickspenningar; men garfvaren körde ut honom utan krus och. vände sig med ömhet till sin oroliga hustru: »Var lugn, min gumma, det är inte farligt!» »Lugn, när du ser ut som om du sålt smöret och tappat pengarna! Det står aldrig rätt till. Det är visst den der rysliga penninggrisen, som satt sina orena fötter på våra mattor. Säg mig uppriktigt allt! Behöfver du penningar, så tag våra knifvar och gafflar, vi behålla blott tu par för oss sjelfva och kunna hyra mera, när vi bjuda främmande. Tag min bruna sidenklädning, men säg mig allt, allt!»
»Det är en hemlighet,» svarade mannen leende. »En hemlighet!» ropade frun, nu mera upprörd af nyfikenhet än nyss af förskräckelse, »säg åtminstone för mig, bara för mig!»
