Sida 163
Skomakarens dotter.
I.
Nu vill det säga något helt annat att hålla kalas. Förut kunde det gå för sig med rödvin, men nu ska det vara fina viner, nu ska det vara portvin och madera, och Gud vet icke hvad,» sade fru Snörlund till sin man, bisittaren vid det lofliga skomakareembetet, som, med ena handen omkring den stora skinnplånboken och med den andra vid högra örat, lyssnade till de vanliga ljuden af den kära hustruns lifliga tunga.
»Ja, min vän, det der är för svårt, och bäst vore kanhända att sitta öfver till en annan gång,» sade bisittaren.
»A' du tokig, Snörlund?... Sitta öfver till en annan gång, som alltid ä' en skälm, och låta Katarinas lycka gå oss ur händerna, som är så godt som gifven? Nej, min söta gubbe, nej!»
»Ja, men jag fruktar, att af allt det der blir ingenting, och så stå vi snopna sedan, efter att ha kastat bort våra pengar för intet; och för öfrigt har jag ej fått in mina qvartaler än, hvarken af mina kunder eller hyresgäster. Garfvaren måste ovilkorligen ha sitt, och ingen är van vid att jag låter vänta på mig med betalningar och liqvider.» Skomakarens ansigte antog vid dessa ord en viss grad af stolthet, uppkallad af ett tryggt sjelfmedvetande både af god vilja och god förmåga.
»Bästa Snörlund, kalas måste vi ha, du må bli ond eller god. För öfrigt vore det väl, om man en gång kunde
