Sida 162
Julklappen
de små barnen julpresenterna, hvilkas värde adlades af den hand, som gifvit dem. Dörren till det förr så trefliga hemmet skulle ej mer öppnas af honom; inga julgåfvor af hans hand mer räckas. För tvänne månader sedan fördes han från den sällhet, han haft på jorden, till den salighet, som är det goda hjertats lön i ett annat lif. Nordanvinden omsusade de eterneller, som omkransade korset på hans hvilorum å kyrkogården; qvalens icke mindre isande fläktar förhärjade allt mer blommorna på den efterlefvande makans kind. Men det var ej allenast vid minnet af honom dessa tårar flöto. I det andra rummet, matt belyst af en lampa, låg en tvåårig, men utblommad ros, dottern Lina, som dagen förut höjt englavingarna från jorden.
»Mamma,» sade lilla Adolf, »hvarför vaknar inte syster Lina?»
»Syster Lina vaknar ej mer bland oss,» svarade modern, »ty hon firar julaftonen hos pappa der uppe i himlen, der de många julljusen brinna.»
»Får Lina då ingen julklapp af mamma?» sporde återigen gossen, i det han hurtigt svängde sig omkring på den granna käpphästen.
I detsamma öppnades -dörren, och en tjenare inträdde, bärande något, liknande en längre låda, öfverhöljdt med ett grönt täcke.
»Får Lina ingen julklapp?» upprepade barnet.
»Jo, Adolf,» sade modern med nya tårar i ögonen, i det hon visade på det som af tjenaren bars, »der är Linas julklapp.»
Gossen sprang fram och ryckte under ett jubelrop täcket från Linas julklapp; men ögonblickligt studsade han tillbaka och skyndade till modern, gömmande sitt hufvud i hennes knä. Uppfattade han väl nu betydelsen af moderns sorg? Han hade på Linas julklapp blifvit varse samma slags stjernor, som dem, öfver hvilka hans mor för tvänne månader sedan natt och dag grät. Dessa stjernor återkallade minnet af svartklädda gäster, granrisade trappor och hemskt ljudande klockor. Lilla Adolf frågade ej mer sin mamma om syster Linas julklapp. ***
Källa: Project Runeberg ·