Sida 161
Julklappen
JU MCI, APPJB.tr.
jg1
blänkte, der de stodo uppstälda i sina led I Väl voro de i sig sjelfva något tröga, oaktadt de breda fötter, hvarpå de stodo; men huru medgörliga voro de ej för den minsta rörelse af den lille despotiske regementschefens hand. De kastades än framstupa, än baklänges, förlorade nu ett hufvud, nu ett ben, men ändå buro de, trogna ända in i döden, geväret på axeln. Och den lilla dockan se'n med sitt glänsande vaxhufvud, hur ömt trycktes hon ej mot den riklockiga egarinnans bröst I Det var en miniatyrbild af madonnan med barnet.
Och när juldagens morgon med sitt saffransbröd i kaffekoppen och sina ottesångsklockor följde på en natt, gjuten af leende drömmar och leende verklighet, namnlös var den glädje, som beherskade själen, himmelsk den frid, som speglade sig öfverallt i sitt kära hem. Stoltare ilade ej den romerske triumfatorn i sin purpurtoga mot Capitolii höjder än barnet i sina nya helgdagskläder till kyrkan med de höga götiska fönstren, som lyste utanför, och det heliga ordet, som lågade derinne.
Dock, det är sannt: sorgen, denne bleke vandringsman, hvars hem är jorden, måste väl, ehuru utträngd ur många hus under den glada jultiden, ändå finna någon plats, der äfven han kan få fira sin högtid. Det är till en sådan högtid vi föra läsaren. Det gör oss ondt, det medgifva vi; men kanske skall det öka vår tacksamhet mot Försynen, då vi jemföra vår lyckligare ställning här i lifvet med andras. Det är ej blott glädjens tår som lyser: sorgens har äfven sin glans.
Julaftonen 1839 brunno några ljus i en liten våning af ett hus, beläget vid en af de mindre gatorna å Norrmalm. Deras strålar föllo på en ung moder och hennes fyraårige son, som hoppade omkring henne och genom sina språng sökte ådraga sig hennes uppmärksamhet. Denna qvinna, hvars skönhet det inre lidandet genomträngt, stirrade, likt den medvetslöse, framför sig; men tårar, som då och då bröto sig väg ur hennes ögon, röjde, att hon ej var medvetslös. Den olyckliga! Hon kände mer än mången annan orsaken till denna bleka kind, dessa halfslocknade ögon, ty hon var moder och hade varit maka. Näst föregående jul såg det annorlunda ut i hennes hus. Då inträdde, ungefär vid samma tid, han, hvars allt hon var. Han hade kommit från julmarknaden och lemnade åt henne och åt
Taflor och berättelser. iii. 11
Källa: Project Runeberg ·