Sida 123
Tornväktaren
Tornväktaren.
(Nattstycke.)
Hvilket hänförande välde hos eder, I andaktsbjudande, själsupplyftande tornspiror! I stenjättar, som, prunkande i de tunga kopparhjelmarna, hvarpå korset glimmar eller de gyllene tuppfjädrarna svaja, vaken öfver palatsen och hyddorna, hvilka i brokigt vimmel gruppera sig kring edra fötter! I tuber för menniskosjälen, när hon i bönens heliga stund vill blicka in i Guds härlighet! I tempelvårdare, som mot himmelens ljus öppnen er famn, mot himmelens åskor hojen edra hjessor för menniskobarnen dernere, som famla mellan grafvarnas mörker, för ljuset skumögda och hånande blixtarna i molnen.
Ett mäktigt språk talen I — det ljuder kring fjerran trakt, och hur skönt, hur majestätiskt! Höjderna besvara den härliga stämman, och de heligaste känslor i menniskohjertat samlas dervid, som till gudstjenst. En är stämman, alltid densamma; men glädjens högtidstoner, liksom sorgens grafljud, återgifvas lika innerligt, lika troget. Vinterns isande stormar och sommarens milda fläktar svepa kring eder; men ert hjerta, tornuret, slår ändå lika jemt så om dagen som om natten, täljande lifvets timmar, minuter, sekunder, utan att tröttna, utan att klaga. Solen fattar med sina rosenfingrar i edra mörka lockar, när hon höjer sig ur östervågor, och när natten, en krypande hofman i hof-sorgen lik, smyger sig öfver jorden, lutar månen sin bleka, af kärlek förtärda kind mot edra hufvuden; men I stån liknöjda, kalla för bådas smekningar, liksom sågen I bortom både måne och sol något ännu härligare, något ännu mer vardt er vördnad och er hyllning.
Källa: Project Runeberg ·