Sida 114
Enda barnet
114
ENDA ]iATCNET.
Gästerna rusade upp från sina stolar, kastande hotfulla blickar på angriparen, och ett vildt sorl uppfylde rummet.
»Stilla, stilla, mina herrar!» uppmanade dem brukspatronen; »det är ju endast mig och herr löjtnanten affären vidkommer. Herr löjtnant, jag besvarar edra fyra tusen.*»
» Godt I»
Löjtnanten höjde det ifylda champagneglaset; men detta glas vidrörde aldrig hans läppar. Bankören drog — champagnevinet stänkte öfver bordet och de spelande — blodtärgade glasskärfvor föllo från sargade fingrar och från likblå läppar ljöd:
»Förbannelse! Förbannelse!»
Den unge mannens utseende var fasansfullt. Detta ansigte, hvarpå nyss hån och förakt herskat, var nu sammanfallet, en döendes, för hvars sista förtviflade blickar jorden allt mer och mer försvinner, utan att något tröstande träder i stället. Hvad denne olycklige nu såg, veta vi ej; men hans bröst arbetade, hans ögon stirrade, och han ryste tillbaka, som hade ur hvarje kortlapp en afgrundsande grinat mot honom.
Ett slog pendylen, ett bordstudsaren.
»Förbannelse! Förbannelse!» ljöd återigen.
Dörrarna uppslogos våldsamt, så att rummet skälfde — den olycklige var försvunnen.
»Klockan är ett,» sade brukspatronen, »det torde vara i sin ordning att nu hvila på sina lagrar.»
»I morgon afton har jag den äran att bjuda på friska ostron,» tillade den bugande bankören.
»Skönt, skönt! God natt, god natt!»
5-
En skarp nordanvind jagade på nattliga vingar öfver Skeppsbron, och vid hvarje dess vingslag hvirflade myriader snöflingor in åt de mörka gränderna. De aftacklade masterna på de vid kajen infrusna skeppen stirrade, likt
Källa: Project Runeberg ·