Sida 128
Tornväktaren
v,
128 TOENVÄKTAEEN.
»Är det du, din galning? Jo, du klämtar sa hin håle må anamma dig,» hördes en röst från djupet.
Tornväktaren tittade nedåt och såg under sig en af kamraterna, som med en lykta i handen klättrade uppåt.
»Har du sett de mina? Lefva de? Vid himmel och jord, svara, svara!» ropade Anders med förtviflad stämma.
»De arma satarna äro innebrända, men det är deras eget fel,» svarade kamraten, »de kunna låta bli att en annan gång somna från ljuset.»
»Store Gud!»
»Tag inte så hett vid dig för det; jag skulle önska, att mitt huskors ville gå samma väg,» fortsatte kamraten, som var drucken. -.
Ett tungt fall hördes. Karlen med lyktan spratt till. Derefter höjde han lyktan öfver sitt hufvud. Han fann sjelfva stegen tom; men från djupet hördes ett rosslande, en döendes rosslande.
Några dagar derefter begrofs tornväktaren. Vid hans sida lågo de ur askan efter den afbrända tomten uppgräfda lemningarna efter hans barn och maka. Men länge hade ringare och ringerskor i Katarina kyrktorn förunderliga saker att berätta om den olycklige tornväktaren, som ännu spökade i tornet, när midnattens och andarnas timme var inne. ***
Källa: Project Runeberg ·