Sida 148
Hästgardisten
148
HÄSTGAEDISTEN.
en foderlapp, der en ulltapp. Segraren upptog på sabel-spetsen oftanämda skört, hvaruti endast fanns en snusdosa af näfver, hvars innehåll genast försvann, en rättmätig segerns vinning, mellan segerhjeltarnes läppar, förstärkande bussarnas antal, på samma gång som det utgjorde en ny vall mot rabulisternas knogar.
Klockorna slogo ett. Första nattens seger var vunnen; men ännu fortforo patrullerna och chockerna för att, sedan man rensat gatorna från fiendens hopar, äfven rensa luften från den förpestade andedrägt, som ännu kunde finnas qvar efter de slagne. Adjutanter jagade i sporrstreck om hvarandra mellan slottet och Fredrikshof. Otacksamma folk! Ar det ej nog, att du om dagen fyller dina herrars öron med dina skrän? Vill du att samma örons omätliga långmodighet äfven nattetid så hårdt skall pröfvas?
Några månader derefter vandrade vår hjelte, Wilhelm Starén, utanför kasernen. Hans blick var ihålig. Hoppet om ära och utmärkelse hade flytt derur. Han svor inom sig öfver detta svenska folk, som, derigenom att det godvilligt låtit sig nedsablas och nedskjutas, gjort honom till lika stor underofficer efter trettioåtta års krig, som han förut var. I hvad på honom ankom hade han, i likhet med sina kamrater, gjort allt hvad han kunde för att utmärka sig — men förgäfves. Han blickade framför sig in i framtiden och ryste tillbaka, ty han såg en hel kedja af idel underofficers-öden, utan att någon gyllene länk, erinrande om ofäcersportepéen, trösterikt tindrande för hans blickar. Hans beslut var fattadt. Han lade in om och fick sitt a^ked med fanjunkarevärdighet. När och hvar skola vi återfinna vår hjelte?
6.
(Juliafton. Mälarens friska vindar leka systerligt med doften från slagna ängar. — En medelålders herre med ett blekt, sjukligt ansigte och ett ungt, skönt fruntimmer sitta tillsammans under några lummiga kastanieträd på gården framför en slottslik byggnad. På något afstånd från dem springer en den allra som sötaste treårige gosse och jagar efter fjärilar. En lång betjent i friherre v. F:s livré har sina ögon fästa på gossen.)
»Klockan är åtta, min vän,» sade fruntimret, »det blir något sent, och du bör ej dröja länge ute.»
Källa: Project Runeberg ·