Sida 167
Skomakarens dotter
SKOMAKARENS DOTTER.
167
och hvad var för henne löjtnant Nagelborste, så väl denne än satt på sin snabbfotade fullbloding, mot Henrik Sulgren, så illa denne än satt på sin både tre- och träfotade skomakarstol I
Innan Henrik kom i huset, hur mången gång hade hon icke måst röna verkan af det gamla ordspråket: »Smedens häst och skomakarens hustru hafva de sämsta skorna?» Men nu, hvilken förändring! Hur skön, hur putsad, hur med alla möjliga beqvämligheter försedd var ej den lilla skon, som af Henriks händer passades på hennes fötter! Och när han med darrande händer vidrörde den älskades fot för att probera, hvilken ljuf låga ilade ej då genom Katarinas hela väsende, ty fottryckningen gjorde på henne vida mer intryck, än hvad de varmaste handtryckningar i verlden kunde åstadkomma. Ack! Beständigt gick hon då ifrån honom beklämd, aldrig, aldrig om fötterna, men alltid om hjertat. Sällan gick Henrik bort om söndagarna eller firade frimåndag som de andra gesällerna; han satt i stället hemma på verkstaden och förfärdigade några småsaker åt henne, än ett vackert saffiansskärp och än Gud vet icke hvad; men alltid var det något för hennes räkning och till hennes nöje. Ofta hörde hon hans klara röst ljuda från verkstaden in i rummet — hon lyssnade och hörde alltid dessa orden:
>
Källa: Project Runeberg ·