Sida 170
Skomakarens dotter
170
SKOMAKARENS DOTTJCB.
Några yngre handlande och tvänne notarier, som bodde i skomakarens hus, voro äfven inviterade och konverserade lifligt med en flock unga damer, som slutit sig kring klaveret, obligerande mamsell Katarina att spela och sjunga. Mamsell Katarinas vackra gestalt omslöts af en splitter ny, grönblommig nettelduksklädning, och pä hennes hvita, bländande panna strålade en ferronnière med ljusgröna perlor. Hon var ovilkorligt den skönaste af alla; men det hvälfde sig i hennes ögon ej en ljusblå himmel af outsäglig sällhet blott — det hvälfde sig äfven från hennes rosenfingrade hand mot den, som en dag hade hopp att ega den, ett
vackert trevåningshus, lika ograveradt som egarinnan. Ej under derför, att hon i dubbelt hänseende tillbads och afgudades af alla unga karlar.
Dock fanns det en person i sällskapet, som icke blandade sig i deras krets, hvilka öfverhöljde den unga och rika flickan med smicker och kurtis. Det var en ung man i fina, svarta kläder, som vanligtvis höll sig vid dörren, talade med ingen och tilltalades af ingen. Han syntes påtagligen generad, visste ej rätt hvar han skulle göra af sina händer, än tummade och drog han på frackslagen, än körde han de fem fingrarna i kudevangen; men blicken var jemn och stadig, liksom dess riktning ditåt der Katarina stod. En ung, vacker karl, han må vara af hvilket stånd som helst, undgår aldrig ett fruntimmers öga. Derför sneglade de unga damerna rätt gerna på honom, som, oaktadt sina stora och skarpa ögon, var blind för allt och för alla, utom för en. Nu satte sig Katarina ned framför klaveret, och hennes sköna stämma klingade så rent och intagande i den af folk nästan öfverfulla salen. Mannen vid dörren, som icke var någon annan än vår vän Henrik Sulgren, stod försänkt i
Källa: Project Runeberg ·