Sida 183
Skomakarens dotter
SKOMAKARENS DOTTER.
183
»Hvad fattas herr Sulgren?» frågade Katarina, mycket orolig.
»Det fattas mej gevär och bandtler och schakå och ...»
»Hvad skall herm göra med allt det der?» frägade Katarina ännu oroligare.
»Mamsell Katarinal» ropade han, »jag är en olycklig menniska . . . Man gifter bort er derinne, man gifter bort er!»
»Gifter bort mej I» yttrade Katarina förvånad; »med hvem?»
»Med löjtnant Nagelborste, den hin håle måtte ...»
»Löjtnant Nagelborste! . . . Jag begriper ej ett enda ord af hvad herr Sulgren säger.»
»Så gå in då och hör... Svär honom trohet och kärlek . . . Svär att älska honom likaså varmt som jag har älskat er, mamsell Katarina...»
»Och ni då, herr Sulgren?»
»Jag . . . Jag svär fanan I»
»Var ej tokig nu, herr Sulgren; man kan väl ej gifta bort mig utan mitt eget samtycke och utan att jag sjelf vet derom.»
»Jo, hvad det går för sig ... Det är dessutom förnämt, det. Det fattas nu blott att mästarn ger efter och ger honom hela sin egendom, som den fördömde fästmannen först begär, innan han begär er... Det är också förnämt, mamsell Katarina. Och jag, som hvarken begärt det ena eller andra, jag, som i runda två år arbetat som en Jakob för sin Rachel, som hoppats, som ... O, hvad jag var för ett sakramenskadt fä!»
»För Guds skull, sansa er, Henrik! Er ursinnighet förskräcker mig.»
»Sansa mej! Ska jag sansa mej för att riktigt lära känna hur olycklig jag är? Nej, nej, Katarina! Men honom, honom ska jag såla, så att han aldrig ska glömma det, det lofvar jag. Jag ska plocka honom bit för bit. . . Farväl, farväl, Katarinal»
»Henrik! Henrik I» ropade Katarina, fattande tag i Sulgrens förskinn och hållande honom fast, »tag då ert förnuft till fånga! Jag gifter mej aldrig med någon Nagelborste, aldrig, goda Henrik, aldrig!»
»Med hvem gifter sig Katarina då? Vid Gud i himlen, svara mig! Lif och död hänga vid detta svar.»
Källa: Project Runeberg ·