Sida 204
Magister Wretbergs död
204
MAGISTEK WKETBEBGS DÖD.
De hade stannat vid ett träd, vid hvars fot några blodfläckar visade sig. En olycklig hade dagen förut derstädes skjutit sig.
»För all del, låt oss lemna detta ställe!» ropade F., i det han sökte draga W. derifrån.
»Hvarför bäfva vid denna syn?» frågade W. med den vansinniges lugn. »Några blodfläckar hafva i mina ögon ingenting så fasaväckande.. . Men att midt i naturens sköte, omgifven af fåglarnas sång och blommornas doft och med den fria, blåa himmelen till vittne, beröfva sig lifvet. .. han måste ha varit mycket olycklig .. . olyckligare än jag. .. ty jag skulle ej ha mod dertill 1»
F. vände sig bort, ty hans ögon summo i tårar.
»Låt oss nu gå hem,» sade W., afbrytande den långa tystnaden; »solen blickar redan sitt afsked till oss genom den glesnade skogen . . . och vi måste vara hemma innan de grå skuggorna från vestern öfverraska oss . .. Hu, jag fryser, och ändå ha vi midsommardagen!»
De begåfvo sig på hemvägen utan att vidare vexla några ord med hvarandra. När de stannade utanför komministerhuset vid Clara Vestra Kyrkogata, der de begge hade sitt hemvist, och magister W., som bodde på nedre botten, satte nyckeln i sin kammardörr, tyckte sig F. förmärka i sin väns ansigte ett ovanligt lugn, som gjorde att han, efter att ha önskat W. en god natt, trodde sig, utan att lemna rum för några farhågor, kunna aflägsna sig. Knappt hade likväl F. bestigit tröskeln till sin kammare, förrän W. skyndade efter honom uppför trappan och ropade honom vid namn.
»Hör du, F.,» sade han, »du vet att jag i många år umgåtts med dig och din familj; har du under denna tid hos mig förmärkt något som kunnat misshaga dig och således pä ett eller annat sätt beröfva dig den goda tanke du möjligtvis kunde ega om mig?»
»Hvartill denna fråga?» frågade F. förvånad.
»Emedan om så vore, jag ville be dig vara öfvertygad, att mina fel hafva sin rot mer i min olyckliga häftighet än i mitt hjerta, som alltid varit öppet både för din och andras vänskap.»
»Du mår ej väl,» genmälde F., i det han fattade hans hand; »du måste dröja hos mig öfver natten.»
Källa: Project Runeberg ·