Sida 206
Magister Wretbergs död
206
magister wretbergs död.
komministerhuset, stannade utanför W:s dörr, framtog kammarnyckeln, den W. alltid plägade ha gömd under trappan, uppläste dörren och steg in i rummet. Magistern hade tvänne rum, af hvilka det inre var hans sängkammare. Gossen lade af sig mössan och böckerna i det yttre rummet, ordnade med ett triumferande småleende sina blommor, dem han ämnade presentera den älskade läraren, och knackade på dörren; — den alltid så vänliga, uppmuntrande rösten svarade icke. Han knackade hårdare och nämde sitt namn; — tyst som förut.
Han sofver, tänkte gossen, och som han ej vågade väcka honom, gjorde han några skutt kring rummet, frambar en stol till bokhyllan, klef upp derpå i afsigt att bläddra i några gravyrer, dem magistern hade öfverst på hyllan, men råkade taga uti den för häftigt, så att öfversta bokraden föll ner och böckerna slogo mot golfvet. Gossen lyssnade med klappande hjerta åt sängkammardörren, men som han ej hörde något inifrån, upplockade han böckerna, satte dem på vederbörligt ställe och fortsatte derefter sina krumsprång kring golfvet. Nu slog klockan sex, just den timmen då magistern, i händelse han råkade försofva sig, önskade bli väckt. Gossen uppläste nu dörren till sof-rummet och steg in med ett gladt: »god morgon, herr magister» på sina läppar; men läpparna hunno ej sluta den kära helsningen — blommorna från hans kinder försvunno — blommorna från hans hand föllo i blodet, som lefrade
sig kring hans fot;--ty framför honom på soffan låg
magister W. död med bibeln i blodigt sköt och rakknifven i hårdt sammanknutna händer.
Nattetid några dygn derefter utbärs derifrån af kyrk-betjeningen en svart likkista, hvars lock inga stjernor prydde och kring hvars sidor ingen hvit garnering slöt sig. Bärarne togo vägen genom vestra kyrkogårdsporten och nedsänkte kistan i en graf, icke långt ifrån det gröna staketet, som omsluter kyrkoherdehuset. En prest läste en bön deröfver, hvarefter grafven igenfyldes. Men ett stycke derifrån, stödjande sig mot ett träd, obemärkt af alla, stod en liten gosse och gret bittert. När dödgräfvarne hade slutat sitt arbete, aflägsnade han sig med lutande hufvud och svigtande steg, och var denne gosse densamme, som både varit första vittnet till magister W:s död
Källa: Project Runeberg ·