Sida 232
Lilla Telemak
232
LILLA TELEMAK.
Sådan var den poetiska utgjutelse, som vår andlige skald i ett lyckligt inspirationens ögonblick, helgadt åt tacksamhetens sköna känsla, skänkte verlden och hvilken utgjutelse vid det grefliga middagsbordet på ifrågavarande högtidsdag ljudeligen meddelades de förnäma gästerna till deras stora uppbyggelse och gamman.
»Det var dj—n till karl, vår prost I» ropade stalldrängen, när han stod bland sina hästar, efter att nyss förut hafva passat upp vid middagsbordet, »han skrifver ju visor som en häst I»
Och hästarna vände sina hufvuden åt sidan, liksom hade de undrat öfver hvem den käxen månde vara, som kunde jemföras med dem. Hade de vetat att det var vördig prosten, hade de bestämdt fått kollern. Man kan få kollern för mindre här i verlden än så.
2. Grefvinnan.
Vi nämde i föregående kapitel om en grefvinna, som på sin fyrtionde födelsedag hugnades med en högtidlig och rörande utgjutelse af prosten Holmlunds sångmö.
Grefvinnan Tjäderhjelm var af den gamla äkta stammen och hade en näsa, som en gammal örn kunnat afundas henne. Hon hade derjemte det bästa hjerta i verlden, ty att trampa på en groda, som händelsevis vågade kila förbi hennes fötter, skulle ha tillskyndat henne mer än en sömnlös natt. Hon fick konvulsioner hvarje gång någon af hennes tolf hundar insjuknade, och hon gret som ett barn vid åsynen af den stackars flugan, som i spindelnätet kämpade sin dödskamp.
Skada blott, att detta alltför mjuka hjerta till den grad slösade med sina känslor för de stackars djuren, att det ej hade en enda öfrig för den arma menskligheten, som ofta nog kunde vara i stort behof deraf, särdeles i hennes eget hus. Hon var i detta hänseende det ampraste fruntimmer, som någonsin knutit barett på sitt hufvud.
Källa: Project Runeberg ·