Sida 282
Vasaorden
282
VASAORD EN.
»Min älskade gubbe, låt dubba dig för min skull åtminstone! Då får ]ag min ljufvaste ungdomsdröm uppfyld, då får jag bli en riddares maka.»
»Nej, det skulle inte inbringa mig två styfver, det skulle inte öka priset på pressjästen eller bränvinet; hellre än vasaorden toge jag emot några tunnor vasa-råg.»
»Ack, du håller inte af mig, Anders!» suckade frun i tårar.
»Ta mej tusan böflar, gör jag icke det! Ursäkta, det vet du, Lovisa lilla. Allt annat hvad du vill, men tvinga mig inte att bära trissan ... de skulle bara skratta åt mig.»
Derpå ryckte han sig lös från hennes ömma omfamning, tog sin hatt och gick ut för att skaffa sig frisk luft.
Frun skyndade in i sina rum, klädde sig öfverdådigt lysande i den vidaste krinolinen, ilade ut på gatan, fastän midt i vintern med bar hjessa, trotsande blåsten och hånblickarna på gatan ... för att besöka sina släktingar och bilda en mäktig sammansvärjning för att öfvertala mannen att bli kunglig vasariddare.
Han hade så många gånger förut nödgats gifva vika för fastrars och mostrars med hustruns förenade bearbetningar, att hon var säker om framgång och mötte derför alla förbigåendes blickar med större stolthet än någonsin.
Hon stannade först hos en gammal farbror, hvilken gälde mest inom slägten. Der fanns ett par inflytelserika fastrar, för hvilka hon utgöt sin glädje och sin oro. Hon njöt af deras öfverraskning, upplöste deras tvifvel, och de öfvergingo genast på hennes sida, då hon talade om den stora middag hon skulle göra för den nye riddaren, då de skulle få sitta i högsäte, såsom fränder på ett bröllop.
Under det fruntimmerna fråssade på försmaken af denna härlighet och gåfvo råd om hvilka rätter skulle väljas, kom farbrodern själf hem från källaren, der han vanligen tillbragte sina qvällar. Han hade också varit garfvare, men hade lagt ner rörelsen och lefde tarfligt, endast njutande af stadssqvallret. Han var en gammal tvärvigg, något döf och låtsade vara det än värre, när han ville höra desto bättre.
Han märkte, att fruntimren hade något stort i kikaren, närmade sig dem långsamt och frågade hvarom de talade så ifrigt.
Den fina garfvarfrun vände sig så att sidenklädningen frasade och sade med strålande uppsyn: »Min man har fått vasastjernan!»
Källa: Project Runeberg ·