Sida 284
Vasaorden
lura dig, syster lilla, det der är omöjligt; förr kan en rå oxhud i nödens stund duga till kungamantel, än en sådan garfvare, som hennes Anders, till vasariddare.»
»Slägt och vänner äro alltid värst,» svarade irun stolt i sin öfvertygelse; »det är som jag säger. Stadstjenaren var hos oss i middags med utnämningen. Min man, som alltid är så tarflig och beskedlig, blygdes för den stora äran, blef riktigt orolig och tog icke emot diplomet. Derför har jag kommit hit för att bedja mina kära slägtingar hjelpa mig, i synnerhet farbror, som är den äldste och anseddaste, att öfvertala Anders att ta emot den kungliga utmärkelsen. Den växer inte på trän den, minsann.»
»Om den just inte växer på trän,» svarade gubben, »så frodas den åtminstone på rätt många sådana.»
Gubbens hustru och systrar förenade sig med fru Lovisa i att kringklappa gubben för att få honom till talman i saken.
Gubben lät dem smeka och krusa en stund. Slutligen satte han sig, tog fram sin snusdosa och försåg sig med några väldiga prisar; derpå sade han småleende:
»Hör nu på, flickor,» — vackra flickor, tre voro nära sjuttio år, — »ni ska få veta, hur det hänger ihop; jag skildes nyss från Anders.»
»Nå, hvad sade han? Han tager väl emot och tackar underdånigast? Han är nog glad, fast han blef häpen i början öfver den stora lyckan 1» skreko alla på en gång.
»Lycka efter förtjenst! Vänta tills jag får tala till punkt. Anders fick verkligen ett vigtigt papper.»
»Nå, hvad var det jag sa'?» utbrast fru Lovisa segerglad.
»Ja, men det var en lagsökning på tiotusen riksdaler riksmynt, och så mycket penningar fås ej ihop i hela vår stad i denna stund. Men han ville icke oroa lilla frun, hon har så länge suckat efter vasaorden åt sin man, hon har nu fått lefva i hoppet derom en half dag. Och all vår fröjd består i hoppet, fastän alla våra tokiga förhoppningar slå fel. Så är det, jaha! Och för resten är det mera hedrande att mottaga en förlust, som man förtjenar, än en belöning, som man ej är värd.» ***
Källa: Project Runeberg ·