Sida 278
II. Folkfester
sång, hwar pa elljest altid hennes Grotta gaf ett behagligt genljud. Nympherne som tiänte henne, fördristade sig icke at tiltala henne. Hon geck ofta helt ensammen af och ann på de blomsterrijka Parker, hvilka en oaflåtelig wåhr på hennes O, hela åhret igenom förnyade, o. s. V.»
Böljan af detta stormiga århundrade hadc ett annat ideal. Revolutionsperioden i Frankrike hade visat ett fenomen sådant som Bernhardin de S:t Pierre’s Paul och Virgtnie; man hade vandt sig bort med afsky från anblicken af en ruttnande öfvercivilisation och man kände behof af att dyrka de egenskaper man saknade, natur och oskuld.
Mera direkt på ungdomen verkar Arnould Berquin, hvilken också vänder sig till densamma. Redan 1782, 83 hade han ut-gifvit sin Barnvän, men denna kommer icke i svensk drägt förr än 1808; dock hade den härstädes blifvit läst på Transka under hela slutet af 1700-talet och fortfor att läsas ända in på våra dagar. Det är en oskuld som förefaller oss tvungen, och en välmening som kan vara tvifvelaktig i sina verkningar. Låt oss blott höra några rader ur den halft dialogiserade berättelsen Den lille Brodern:
Fanchette hadc en dag stigit tidigt opp för att gä ut att plocka blomster och bära dem till sin moder pä sängen. Just som hon ämade gä, kom hennes fader smäleende in i kammaren, tog henne i famn och sade: god dag min kärn Fanchette: följ mig, sä -.kall jag visa dig nägot, som säkert sknil roa dig.
— Hvad dä, pappa? frägade hon honom ifrigt.
— Gud har i natt skänkt dig en liten broder, svarade han.
— En liten bror? Ack, hvar är han? Ar pappa så god och för mig till honom.
Fadern öppnade dörren till rummet, der hennes moder låg. Utmed sängen satt en
främmande qvinna, som Fanchette icke förr sett i huset, och som insvepte det nyfödda barnet i en linda.
Nu gjorde flickan tusentals frågor, hvilka fadern besvarade så godt han kunde, och han trodde sig liafva gjort henne reda för allt, dä Fanchette sade: Pappa t hvem är den der gamla qvinnan? Ilur hon inlindar min lille bror! Är pappa inte rädd, att hon skall skada honom? «
Herr Gensal. Ah nej, bekymra dig inte. Det är en beskedlig hustru, som jag låtit hemta för att sköta och vårda honom.
Fanchette. Men han hör ju mamma till. Ilar hon redan sett honom?
Fru Gensal (som drar sänggardinen lite på sidan). Ja Fanchette, jag har sett honom. Än du, är du nöjd med att se honom?
Fanchette. Ja, mycket nöjd, mamma. Det är en liten alltför täck kamrat, som mamma gifvit mig. Hvad han ser lustig ut! Han är röd, som om han nyss sprungit. Tillåter pappa, att han får leka ined mig?
Herr Gensal. Det är omöjligt; han kan inte stå på föltcrna. Ser du, huru svaga de äro?
Fråga följer på svar, men Fanchette (är egentligen icke veta annat än hvad hon och hvarje barn vet förut. Men resultatet? Jo, Herr Gensal som har sista ordet gör sammanfattningen så: >Gifakt
Källa: Project Runeberg ·
