Gamla Stockholm. Anteckningar ur tryckta och otryckta källor

M

i

I k

holmsverldén, och på 1830-talet var det icke längre fråga om att ga till Räfsaxen, f. d. Bonnets här ofvan omtalade värdshus, som efter dennes död fick nämda namn efter en ganska förledande, men mindre aktningsvärd värdinna.

På den tiden stod Pierre Richards värdshus också i stort rop. Det kallades egentligen Ludvigsro och låg der den beryktade Hasselbackskrogen haft sin plats. Der hade en skomakare Lundin redan 1748 (att tillåtelse att bygga ett värdshus. Anläggningen öfverläts till hoflakejen Stefan Bark, och stället egdes sedan af bryggaren Sjölin som .sålde det till byggmästaren Lindström, hvilken dock tyckes snart hafva afträdt eganderätten till krigsrådet Röslein, som satte stället i godt stånd. Efter honom vardt Pierre Bichard, år 1829, egarc och öppnade der en värdshusrörelse som fortfor i åtskilliga år, men sålde stället 1836 till grosshandlaren G. Michaelson, hvilken förskönade platsen och gjorde den till ett behagligt, enskildt ssommarnöje», från hvilket värdshus- och folklif voro utestängda.

År 1852 sålde Michaelson Ludvigsro till konditor Wilhelm Da-vidsön. Köpesumman var 25,761 riksdaler 8 runstycken banko. Da-vidson hade redan ett årtionde förut haft ett litet schweizeri vid ingången till Frisens park, der Kockum i Malmö satte upp en karrusel, hvilken sedan flyttades till slätten vid Pohlsro. Sedan han köpt Ludvigsro och stället återfått sitt gamla namn Hasselbacken, upprättade Davidson der det nu varande värdshuset som öfverträffat alla andra på Djurgården.

Det är till Davidsons Hasselbacken som nutidens majfestare mest dragas, men om ett så storartadt förfriskningsstalle hade man under 1830- och 1840-talen icke någon aning. Huru stället ser ur 1880 vet hvarje stockholmare och sannolikt hvar och en annan som någon gång besökt vår hufvudstad, men huru det såg ut innan Ludvigsro åter vardt Hasselbacken, närmast före den Davidsonska tiden, lefver kanske icke i mångas minne. En del af det gamla finnes dock under det nyas yttre. Om man afkläder den nu varande stora värdshusbyggnadens framsida hennes två torn och långs gående verandor samt i stället ditsätter en mindre balkong utanför första våningen och en liten trappa med staket och steg å ömse sidor framför bottenvåningens glasdörrar, vidare tager bort byggnaden ät gårdssidan samt stryker det hela med en mycket ljusgrå färg, så får man åter det husets yttre sådant det tedde sig på 1840-talet.

Den nu varande schweizeribyggnaden, hvilken pä den Michael-sonska tiden under många år hyrdes och sommartiden beboddes af •den bekante grosshandlaren Schwan, har bibehållit stommen af for-