Idun: 1893

■1ÉÉ fl§§§l« *11111 ■■■b yiNNAN k \; 11 Mm Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag N:r 50 (313) Fredagen den 15 december 1893. 6:te årg. Prenumerationspris pr år: Idun med Modetidning och kolorerade planscher ___ kr. 9: — Idun m. Modet, utan kol. pl. » 7: 50 Idun ensam ............................ » 5: — Byrå : Klara v. Kyrkogata 7, 2 tr (Aftonbladets hus.) Prenumera^.Dn sker å alla post* anstalter i riket. Redaktör oek utgifvare : FRITHIOF HELLBERG. Träffas å byråa kl. 12—*1. Allm. Telef 61 47, Utgifningstid: hvarje helgfri fredag, Lösnummerspris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar) Aiinonspris : 35 öre pr nonpareillerad. För »Platssökande» o. »Lediga platser» 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv. Utländska annons. 70 öre pr nonp.-rad. Fanny Drakenberg, född Roempke, Den glada,1 lilla flickan växte npp, slutade skolan och blef strax därpå förlofvad. Härmed var, som hon trodde, hennes lefnadsbana utstakad, och hon använde de år, hvilka föregingo hennes giftermål, att utbilda sig så, att hon en dag i eget hem som husmor och maka kunde fylla sina plikter. Fördenskull satte hon sig in i hushållets och det kvinnliga arbetets alla detaljer och förvärfvade sig så en god och mångsidig kännedom af dessa. Efter nutida måttstock voro icke hennes skolkunskaper stora, men de voro grundliga, och på den grunden byggde hon ett vetande, som vidgade hennes vyer och skärpte hennes omdöme. Bibeln var länge hennes enda andaktsbok, och med nöje lyssnade hon till hvem helst som förkunnade sanningen i öfverensstämmelse med de heliga skrifterna, isynnerhet den, hvilken gjorde det så, att hon fick klart för sig, hur Guds bud tillämpas i hvardagslifvet. i et var en gång på 1860-talet enliten flicka,som i skolan, där hon gick, sina lärarinnors kamraters synnerliga gunstling. Den lilla, med sin raka hållning, sitt ljusa hår och framförallt sina vänliga blå ögon, satt där som ett riktigt litet solsken, och en liten sol var hon, hvars strålar gingo rakt in i hjärtat, smälte isen och kom blommorna därinne att spira upp. Det var klassens arbetsammaste och mest plikttrogna elev och den gladaste bland kamraterna. Denna glädtighet hade dock intet med upptåg och pojkaktighet att göra, det var solstrålens ur de mörka molnen. Hon kunde icke se ett mulet ansikte, det måste le, och så försökte hon med skämt eller allvar att framkalla leendet. Också knöts redan på skolbänken kring henne en vänkrets, i hvilken hon än i dag, fastän frånvarande, är medelpunkten, och där endast namnet Fanny verker som hon själf: sol i blickarna. W/MtW/» ' ,*,/ »MM WÊ WÊÊK WÊSÊm ■ ÄÜ:« PPPHHliW