Julfrid: 1900

exempel, fingo namnet »lindträd-bröderna». Hos de mera praktiskt anlagda, schweiziske reformatorerna förekom fältpredikandet ännu oftare. I Appenzell kunde inga kyrkor rymma skarorna, som ville höra om rättfärdiggörelsen af tron; hvarför snart bergen, kullarne och fallen genljödo af den glada tidningen. Om den eldige reformatorn Farel säges, att »hela staden (Neuchatel) blef hans kyrka.» Han predikade på gatorna, pä torget, vid portarne, framför husen och i gränderna. Intet öfvertalande, inga hotelser och inga förföljelser kunde hindra skarorna att samlas för all höra honom.» - I Nederländerna hölls, så vidt man vet, den första predikan under bar himmel af förre munken Herman Modet, som den 14 Juni 1566 predikade i grannskapet af Gent för omkring sju tusen personer. Följande 23 Juli predikade han ånyo för en ännu väldigare skara på en äng i Gents närhet. Ordet var »dyrbart» i de dagarne. Folket kvarstannade öfver natten för att äfven följande dag få höra. Det hela liknade mera ett fältläger än ett möte kring Guds ord. Rundt omkring platsen var för fiendernas skull upprest en vägg eller mur af kärror och vagnar. Vid alla ingångar stodo vakter. På en kärra midt på området var en grof predikstol af plank upptimrad för talaren. Rundt omkring honom stodo eller sutto tusen och åter tusen — männen med yxor, spjut och bössor, färdiga att tillgripas vid minsta tecken af vakterna. Vid ingångarne voro bodstånd uppresta, där förbjudna protestantiska böcker såldes. Vid alla vägar utmed ängen voro personer utställda, som bjödo de vägfarande att komma in för att höra.

I England och Skottland förekom fältpredikande redan i John Knox', Wykliffes, Georg Wisharts och John Bunyans dagar. Dock blef det, liksom i Johannes döparens och Kristi tid, det vanliga eller normala sättet först i John Wcsleys och Georg Whitefields dagar. Dessa med apostolisk eld itända vittnen drogo från plats till plats, predikande och bedjande. Skarorna, som samlades, uppgingo ofta till tio à tolf tusen. Ännu finnas s. k. evangelistträd, särskildt ekar, i hvilkas skugga folket plägade samlas. Flera ställen nämnas såsom helgade genom dessa sammankomster; i London, i Londons omgifningar och annorstädes, såsom Pauls Gross, Kennington, Common, Moorfields m. fl. Det gick äfventyrligt till i de dagarne, och predikanten måste bära sin själ i sina händer hvar gång han uppträdde. Det minst farliga var, då ruttna ägg eller gyttja eller småsten kastades i ansiktet på honom; eller då en rad packhästar fördes in i och genom skaran för att störa; eller då strålen af en brandspruta riktades midt in i mängden; eller då signalklockor, grytor, pannor, kittlar, mortlar, järnstänger, trummor och dylikt slogos, eller trumpeter och bockhorn blåstes för att hindra predikantens röst att höras. Värre var, då ilskna tjurar eller uppretade hundar släpptes in i skaran för att störa och fördärfva. Eller då, såsom det fullt trovärdigt berättas, en man kom rakt fram till predikanten och höll en laddad bössa framför hans ansikte, förbannande sig skola skjuta honom, om han sade ett ord till, och då predikanten ändock fortsatte, höll mynningen än för hans mun och än för hans öra. och ändtligen, då slutsången sjöngs, verkligen afsköt bössan mot hans bakhufvud, så att håret afsveddes. Mänga sädana händelser berättas, och det kännes svart, all utrymmet icke tillåter meddela liera. Som bekant, fortgår predikandet i det fria så väl i England som Skottland. Ännu vanligare är det i Amerika.

* * *

Skollärare J. Nilsson. Ordförande i Skånes missionsförening.

För vårt land kom den välsignelsens flod, hvaraf fältpredikandet är ett uttryck, långt senare. Väl omtalas enstaka sådana predikningar redan för öfver hundra år sedan, t. ex. då pastor Anders Elfving, när amiralitetskyrkan i Karlskrona icke räckte till, talade i stadens närhet för en skara, som uppskattades till omkring tio tusen. Men vanliga blefvo dessa fältpredikningar eller rättare fältmöten först omkring 1860- och 1870-talen.

Det första, så att säga, normala andliga fältläger är det på backsluttningen strax invid Wanneberga by i Vinslöfs socken i Skåne. Redan 1852 bildades Kristianstads traktatsällskap, hvilket ända från sin stiftelse till år 1878 höll sina årsmöten på denna plats. Under dessa år uppträdde här vårt lands då mest kände talare, såsom Wieselgren, Fjellstedt, Ahnfelt, Bergman, Hammar, Josua Colliander m. fl. År 1877 höll Traktatsällskapet sitt sista årsmöte härstädes. Söndring hade nämligen uppstått bland missionsvännerna i försoningsfrågan. Ett nytt sällskap, Skånes missionssällskap, bildades då af de mera frisinnade elementen inom Traktatsällskapet, under det de mera konservativa stannade kvar. Från den tiden finnas alltså två sällskap: det gamla Kristianstads traktatsällskap och det nyare Skånes missionssällskap. Det förra upphörde då, som sades, att hålla sina årsmöten på Wanneberga backe, utan höll dem först en tid i Winslöf och under senare åren i Kristianstad, vanligen i dessa orters kyrkor. Skånes missionssällskap åter stannade kvar och har från och med år 1878 till och med innevarande år hållit ett större årsmöte på backen, vanligen midsommardagen och en dag före eller efter. Skarorna uppgå ofta ända till åtta å nio tusen. Liksom landtbrukarne tala om god eller dålig skörd, så tala missionsvännerna i Skåne om mer eller mindre folk och större eller mindre förnimbar välsignelse på sista Wannebergamötet. Ho kan mäta de floder af andlig välsignelse, som under de nära femtio årens möten härstädes tillskyndats de troende? Gud vare tack för sin outsägliga gåfva!

Som bekant, har nästan hvarje provins i landet numera, enligt mönstret af Wannebergamötena, sina årliga missionsmöten med därför afskilda platser. Det vore kärt att få tala äfven om dessa, men utrymmet medgifver det icke.

Karl Palmberg.