Sida 32

Bibelkvinnans berÀttelser.

Ur verkligheten.

I.

Under mina vandringar i stadens kyffen kom jag att lĂ€ra kĂ€nna en familj, inflyttad frĂ„n landet dĂ€r de förut varit statfolk under ett större gods. De hade varit gudfruktiga och lyckliga under en följd af Ă„r, men deras lycka var nu försvunnen. Orsaken hĂ€rtill var den att husandakten försummades. Först lĂ€to de aldrig en dag gĂ„ utan att betrakta Guds ord under bön. Men sĂ„ kom frestarens röst och sade, att det tog för mycken tid och att det var bĂ€ttre att hĂ„lla husandakt om kvĂ€llarne. SĂ„ skedde ock en tid, men slutligen upphörde Ă€fven det, emedan de kĂ€nde sig sĂ„ utarbetade och trötta nĂ€r kvĂ€llen kom. Alltnog, genom försummandet af Guds ord och bön försvagades deras andliga lif och slocknade alldeles. Mannen blef begifven pĂ„ starka drycker och blef slutligen en drinkare. Fattigdom och nöd intrĂ€dde i hemmet — vĂ€lsignelsen flydde bort — andlig och lekamlig ruin instĂ€llde sig i stĂ€llet. SĂ„ flyttade familjen in till staden, som ofta Ă€r fallet med utblottade familjer frĂ„n landet, och hĂ€r blef det Ă€ndĂ„ sĂ€mre och elĂ€ndigare för dem, Ă€n det förut varit. Just dĂ„, vid mina besök i de elĂ€ndes och fattigas hem, lĂ€rde jag att kĂ€nna Ă€fven ifrĂ„gavarande familj. Jag talade ofta vid dem om sĂ€llheten och lyckan af att tillhöra Gud och de erinrades dĂ€rigenom om sitt förra lyckliga lif i föreningen med sin bĂ€ste vĂ€n, Herren Jesus, och huru olyckligt dĂ€remot deras lif nu var utan gemenskapen med honom.

En dag var det mer Ă€n vanligt fattigt i deras hem, dĂ€r saknades allt — mat, ved, arbetsförtjĂ€nst. DĂ„ sade mannen till sin hustru: »Hvar Ă€r den dĂ€r boken vi lĂ€ste uti om morgnarne dĂ„, nĂ€r vi voro sĂ„ lyckliga?» — Det var Luthers dagbetraktelse. — Den letades rĂ€tt pĂ„ och mannen slog upp stycket för dagen. DĂ€r stod det: »Kasta din omsorg pĂ„ Herren, han skall försörja dig.» Och icke nog dĂ€rmed — dĂ€r lĂ„g ocksĂ„ en femkronosedel bredvid, alldeles oförklarligt var, hur den kommit dit. O, det blef hjĂ€lp bĂ„de andligen och lekamligen! HĂ€ndelsevis kom jag dit samma dag och fick bevittna en syn, hvaröfver Gud och hans Ă€nglar fröjda sig — förlorades frĂ€lsning. Mannen blef Ă„ter lycklig i Gud. Sökte sedan plats som ladugĂ„rdsskötare pĂ„ landet och familjen Ă€r Ă„ter lycklig och har sitt dagliga bröd. Jag vill hoppas att husandakten numera icke försummas i detta hem.

II.

En familj som jag ofta besökt, har under hela sitt lif haft det ovanligt knappt och torftigt, men sĂ€llan klagat sin nöd. Lida och försaka har varit deras dagliga erfarenhet, men likvĂ€l lyckliga i Gud. O, hvad det finnes mycken fattigdom, som de burgnare klasserna blott med sina öfverlefvor frĂ„n sitt rika bord kunde afhjĂ€lpa! IfrĂ„gavarande familj hade tio barn samt tvĂ„ döda. En ovanligt kall vinterafton fick jag en kraftig inre maning att besöka den fattiga familjen. Jag tog en korg med nĂ„got hvad jag för tillfĂ€llet hade, gick sĂ„ till en vĂ€ninna, som ökade innehĂ„llet i korgen och sjĂ€lf följde med. Det Ă€r mycket nyttigt att besöka de fattiga i deras hem, ty man blir dĂ„ mindre knotsam — mera tacksam mot Gud. Inkomna i hemmet satt modren med ett Ă„tta dagars gammalt barn i sitt knĂ€ vid köksspiseln, sju smĂ„ omkring sig, alla fröso och huttrade. En hög med sĂ„gspĂ„n lĂ„g bredvid, som kvinnan dĂ„ och dĂ„ tog en hand full af och stoppade i spiseln. En gryta stod ofvanpĂ„ med vatten, fĂ€rdig att koka. Hvad skall det hĂ€r blifva? Jo, vi vĂ€nta att far skall hafva mjöl med sig nĂ€r han kommer hem, det skall blifva gröt. NĂ„, har ni mjölk dĂ„? Nej, men vi ha dricka och litet pudersocker. Mannen kom hem med mjöl och det blef jubel i lĂ€gret. Jag tog fram af korgens innehĂ„ll och alla tackade Gud och voro glada. Följande dag skaffade jag dem litet ved.

Ett Ă„r senare dog den Ă€ldste sonen i lungsot. Han hade aldrig varit frisk. Klent utrustad pĂ„ hufvudets vĂ€gnar, var dock hans hjĂ€rta varmt fĂ€stadt vid Herren Jesus och de himmelska tingen. Samma dag, han dog, sade han till sin moder: »Nu fĂ„r du taga bort det dĂ€r som stĂ„r pĂ„ stolen. Jag behöfver ingenting mer. Jesus kommer i dag att hĂ€mta mig,» Modren trodde att han yrade. Men sĂ„ var icke förhĂ„llandet. NĂ€r fadren gick pĂ„ sitt arbete tog han som vanligt farvĂ€l af sin gosse. Karl sade: »Far, vi rĂ„kas hos Jesus.» Om middagen nĂ€r fadren kom hem, medförande nĂ„gra smĂ„ goda saker till Karl frĂ„n nĂ„gon vĂ€n, var han redan hemförlofvad och hans sjĂ€l fĂ„tt hugnad och ro i Abrahams sköte. NĂ„gon fattigdom och brist kĂ€nde han numera icke till, — lycklige Karl!

III.

En blick in i en fattig skomakarefamilj kunde icke skada. Mannen hade lungsot och var mycket svag och klen, dock arbetade han lÄngt sedan det var omöjligt dÀrtill för sig och de sina. Slutligen nalkades hvilan för den trötte; ty han trodde pÄ Herren Jesus. Samma natt, Herren kom och hÀmtade honom frÄn nöd och umbÀranden, nedkom hans hustru med ett flickebarn, det fjÀrde i ordningen. Under hustruns svÄra förhÄllanden bad han Gud för henne och uppmuntrade henne att se uppÄt och lita pÄ Herren Jesus. SjÀlf kÀmpande med döden, bad han oaflÄtligen att fÄ lefva tills han fÄtt taga sitt lilla barn i famn för att vÀlsigna det. Och Gud hörde hans bön. Sedan rÀckte makarne ut sina hÀnder frÄn hvarandras bÀddar, dÀr de lÄgo i det lilla rummet, tagande afsked af hvarandra för detta lifvet. Mannen sade: »Gud skall vara din hjÀlp» och sÄ insomnade han i döden. Hustrun Àr ock nu, efter ett fattigt och umbÀrande lif, död i lungsot, efterlÀmnande de fyra smÄ barnen, hvilka dock hafva det löftet sig tilldeladt: »Fader och moder öfvergifva mig, men Herren upptager mig.»

IV.

Ett af mina oförgĂ€tligt dyrbara minnen knyter sig till lille Einars historia. Lille Einar var sex Ă„r gammal och den tredje af fyra syskon — barn till fattiga förĂ€ldrar i ett af stadens fattigaste kvarter. Genom slĂ€ktingars hjĂ€lp reste fadren till Amerika. Efter ett och ett halft Ă„rs förlopp skulle moder och barn hĂ€mtas dit. Einar, som redan vid fadrens afresa var angripen af benröta samt höftsjukdom, lĂ„g nu en liten martyr under sina plĂ„gor, undergifven och lycklig i Jesus. Modren reste till Amerika med sina öfriga tre barn, öfverlĂ€mnande lille Einar Ă„t mormodren, som var hans enda stöd. Lille Einar bad och trodde och ansĂ„g ingenting vara omöjligt. Aldrig var han rĂ„dlös. SĂ„ t. ex. tyckte han mycket om litet vin i vatten, ty han törstade mycket, men det saknades oftast. DĂ„ sade han: »Kan inte mormor brygga vin?» — »Nej.» — »DĂ„ skall jag lĂ€ra mormor. Tag en kruka och bind nĂ„gonting öfver och sĂ„ ös och ös, sĂ„ blir det vin.» Men mormodren förstod sig icke pĂ„ att tillreda vin pĂ„ det sĂ€ttet, och dĂ„ sade han »Ja, mormor Ă€r visst för gammal.»

Jag var mycket vĂ€lkommen till lille Einar och han tyckte mycket om att jag sjöng för honom. Han bad mig att jag, efter hans hemgĂ„ng, skulle lĂ€gga hans lilla kropp i en hvit kista och smycka den med blommor och granris och sĂ„ sjunga med. Och det skedde sĂ„. Äfven hade han bedit Jesus, att jag skulle fĂ„ vara hos honom, nĂ€r Jesus kom och hĂ€mtade honom. Och Ă€fven det gick i uppfyllelse. Och vid Einars lilla hvita bĂ€dd, ute pĂ„ öppen gata, ty gĂ„rden var för trĂ„ng, sjöng jag en ljuflig söndagsmorgon, Ă„ Einars vĂ€gnar, för den andĂ€ktigt lyssnande skaran, som stod omkring hans bĂ„r: »Som fĂ„geln Ă„t ljusan dag sig glĂ€der etc.

Det lilla lammet var bÀrgadt för evigt.

*

SÄ dÀr ter sig en bibelkvinnas arbete och erfarenheter om dagarne. Hennes syn pÄ tingen blir oftast nedslÄende, enÀr hon fÄr se sÄ mycken synd och skam, fattigdom, uselhet och elÀnde. Dock upplyser Herren ofta hennes vÀg i de trÄnga grÀnderna och de mörka kyffena, och lÄter henne Àfvenledes fÄ se »ljus pÄ mörka moln».

Matilda N.

*

Skannad sida 32