Julfrid: 1900

Bibelkvinnans berättelser.

Ur verkligheten.

I.

Under mina vandringar i stadens kyffen kom jag att lära känna en familj, inflyttad från landet där de förut varit statfolk under ett större gods. De hade varit gudfruktiga och lyckliga under en följd af år, men deras lycka var nu försvunnen. Orsaken härtill var den att husandakten försummades. Först läto de aldrig en dag gå utan att betrakta Guds ord under bön. Men så kom frestarens röst och sade, att det tog för mycken tid och att det var bättre att hålla husandakt om kvällarne. Så skedde ock en tid, men slutligen upphörde äfven det, emedan de kände sig så utarbetade och trötta när kvällen kom. Alltnog, genom försummandet af Guds ord och bön försvagades deras andliga lif och slocknade alldeles. Mannen blef begifven på starka drycker och blef slutligen en drinkare. Fattigdom och nöd inträdde i hemmet — välsignelsen flydde bort — andlig och lekamlig ruin inställde sig i stället. Så flyttade familjen in till staden, som ofta är fallet med utblottade familjer från landet, och här blef det ändå sämre och eländigare för dem, än det förut varit. Just då, vid mina besök i de eländes och fattigas hem, lärde jag att känna äfven ifrågavarande familj. Jag talade ofta vid dem om sällheten och lyckan af att tillhöra Gud och de erinrades därigenom om sitt förra lyckliga lif i föreningen med sin bäste vän, Herren Jesus, och huru olyckligt däremot deras lif nu var utan gemenskapen med honom.

En dag var det mer än vanligt fattigt i deras hem, där saknades allt — mat, ved, arbetsförtjänst. Då sade mannen till sin hustru: »Hvar är den där boken vi läste uti om morgnarne då, när vi voro så lyckliga?» — Det var Luthers dagbetraktelse. — Den letades rätt på och mannen slog upp stycket för dagen. Där stod det: »Kasta din omsorg på Herren, han skall försörja dig.» Och icke nog därmed — där låg också en femkronosedel bredvid, alldeles oförklarligt var, hur den kommit dit. O, det blef hjälp både andligen och lekamligen! Händelsevis kom jag dit samma dag och fick bevittna en syn, hvaröfver Gud och hans änglar fröjda sig — förlorades frälsning. Mannen blef åter lycklig i Gud. Sökte sedan plats som ladugårdsskötare på landet och familjen är åter lycklig och har sitt dagliga bröd. Jag vill hoppas att husandakten numera icke försummas i detta hem.

II.

En familj som jag ofta besökt, har under hela sitt lif haft det ovanligt knappt och torftigt, men sällan klagat sin nöd. Lida och försaka har varit deras dagliga erfarenhet, men likväl lyckliga i Gud. O, hvad det finnes mycken fattigdom, som de burgnare klasserna blott med sina öfverlefvor från sitt rika bord kunde afhjälpa! Ifrågavarande familj hade tio barn samt två döda. En ovanligt kall vinterafton fick jag en kraftig inre maning att besöka den fattiga familjen. Jag tog en korg med något hvad jag för tillfället hade, gick så till en väninna, som ökade innehållet i korgen och själf följde med. Det är mycket nyttigt att besöka de fattiga i deras hem, ty man blir då mindre knotsam — mera tacksam mot Gud. Inkomna i hemmet satt modren med ett åtta dagars gammalt barn i sitt knä vid köksspiseln, sju små omkring sig, alla fröso och huttrade. En hög med sågspån låg bredvid, som kvinnan då och då tog en hand full af och stoppade i spiseln. En gryta stod ofvanpå med vatten, färdig att koka. Hvad skall det här blifva? Jo, vi vänta att far skall hafva mjöl med sig när han kommer hem, det skall blifva gröt. Nå, har ni mjölk då? Nej, men vi ha dricka och litet pudersocker. Mannen kom hem med mjöl och det blef jubel i lägret. Jag tog fram af korgens innehåll och alla tackade Gud och voro glada. Följande dag skaffade jag dem litet ved.

Ett år senare dog den äldste sonen i lungsot. Han hade aldrig varit frisk. Klent utrustad på hufvudets vägnar, var dock hans hjärta varmt fästadt vid Herren Jesus och de himmelska tingen. Samma dag, han dog, sade han till sin moder: »Nu får du taga bort det där som står på stolen. Jag behöfver ingenting mer. Jesus kommer i dag att hämta mig,» Modren trodde att han yrade. Men så var icke förhållandet. När fadren gick på sitt arbete tog han som vanligt farväl af sin gosse. Karl sade: »Far, vi råkas hos Jesus.» Om middagen när fadren kom hem, medförande några små goda saker till Karl från någon vän, var han redan hemförlofvad och hans själ fått hugnad och ro i Abrahams sköte. Någon fattigdom och brist kände han numera icke till, — lycklige Karl!

III.

En blick in i en fattig skomakarefamilj kunde icke skada. Mannen hade lungsot och var mycket svag och klen, dock arbetade han långt sedan det var omöjligt därtill för sig och de sina. Slutligen nalkades hvilan för den trötte; ty han trodde på Herren Jesus. Samma natt, Herren kom och hämtade honom från nöd och umbäranden, nedkom hans hustru med ett flickebarn, det fjärde i ordningen. Under hustruns svåra förhållanden bad han Gud för henne och uppmuntrade henne att se uppåt och lita på Herren Jesus. Själf kämpande med döden, bad han oaflåtligen att få lefva tills han fått taga sitt lilla barn i famn för att välsigna det. Och Gud hörde hans bön. Sedan räckte makarne ut sina händer från hvarandras bäddar, där de lågo i det lilla rummet, tagande afsked af hvarandra för detta lifvet. Mannen sade: »Gud skall vara din hjälp» och så insomnade han i döden. Hustrun är ock nu, efter ett fattigt och umbärande lif, död i lungsot, efterlämnande de fyra små barnen, hvilka dock hafva det löftet sig tilldeladt: »Fader och moder öfvergifva mig, men Herren upptager mig.»

IV.

Ett af mina oförgätligt dyrbara minnen knyter sig till lille Einars historia. Lille Einar var sex år gammal och den tredje af fyra syskon — barn till fattiga föräldrar i ett af stadens fattigaste kvarter. Genom släktingars hjälp reste fadren till Amerika. Efter ett och ett halft års förlopp skulle moder och barn hämtas dit. Einar, som redan vid fadrens afresa var angripen af benröta samt höftsjukdom, låg nu en liten martyr under sina plågor, undergifven och lycklig i Jesus. Modren reste till Amerika med sina öfriga tre barn, öfverlämnande lille Einar åt mormodren, som var hans enda stöd. Lille Einar bad och trodde och ansåg ingenting vara omöjligt. Aldrig var han rådlös. Så t. ex. tyckte han mycket om litet vin i vatten, ty han törstade mycket, men det saknades oftast. Då sade han: »Kan inte mormor brygga vin?» — »Nej.» — »Då skall jag lära mormor. Tag en kruka och bind någonting öfver och så ös och ös, så blir det vin.» Men mormodren förstod sig icke på att tillreda vin på det sättet, och då sade han »Ja, mormor är visst för gammal.»

Jag var mycket välkommen till lille Einar och han tyckte mycket om att jag sjöng för honom. Han bad mig att jag, efter hans hemgång, skulle lägga hans lilla kropp i en hvit kista och smycka den med blommor och granris och så sjunga med. Och det skedde så. Äfven hade han bedit Jesus, att jag skulle få vara hos honom, när Jesus kom och hämtade honom. Och äfven det gick i uppfyllelse. Och vid Einars lilla hvita bädd, ute på öppen gata, ty gården var för trång, sjöng jag en ljuflig söndagsmorgon, å Einars vägnar, för den andäktigt lyssnande skaran, som stod omkring hans bår: »Som fågeln åt ljusan dag sig gläder etc.

Det lilla lammet var bärgadt för evigt.

*

Så där ter sig en bibelkvinnas arbete och erfarenheter om dagarne. Hennes syn på tingen blir oftast nedslående, enär hon får se så mycken synd och skam, fattigdom, uselhet och elände. Dock upplyser Herren ofta hennes väg i de trånga gränderna och de mörka kyffena, och låter henne äfvenledes få se »ljus på mörka moln».

Matilda N.

*