Julfrid: 1900

Fridsfurstens rike.

* Julbetraktelse

af

Kyrkoherden G. WILLÉN.

*

Es. 9: 6, 7.

Det heter i en gammal sång: »I världen krigen väl bullra och makt sig spänner mot makt.» Det talas ock någonstädes om »den stora ofredens dagar», hvilka icke blott hafva varit utan äro äfven nu för handen. Hvarje tidningsnummer berättar om krig och mord. Oron griper allt mer omkring sig och osäkerheten blir allt större. På möten och kongresser talas om fred, och fredsförslag uppgöras för att förebygga krig och blodsutgjutelse. Men allt synes vara förgäfves. De, som mest orda om fred, gripa först till vapen. Arméerna sättas i rörelse, kanonerna dåna, blodet flyter i strömmar och slagfälten betäckas af döda, döende och sårade. Ryttaren på den röda hästen rusar fram i vildt lopp (Upp. 6:4). Det berättas, att pastor Tollstadius, som under 17:de århundradet lefde och verkade i Stockholm som ett i Kristus lefvandegjordt Jesu vittne, en gång åkte efter en skenande häst, som helt hastigt hejdades af, som det tycktes, en liten sjömansgosse, som dock ögonblickligen försvann. Icke en ängel i sjömansdräkt, utan ett litet barn, som skall upprätta rätt och rättfärdighet på jorden och därvid utbreda frid såsom en utsläppt ström, skall i sin tid hejda ryttaren på den röda hästen i hans förödande framfart. »Ty hvarje slamrande krigsrustning och hvarje mantel, som varit vältrad i blod, skall uppbrännas, af eld förtäras.» — Med hänsyn härtill kallas detta barn »Fridsfurste.»

I.

Fridsfursten.

För profetens inre blick ter sig framtiden ljus. Han ser dar ett föremål, som fäster vid sig hela hans uppmärksamhet. Ju mera han betraktar detsamma, desto underbarare framträder det för honom. Ur den dunkla, hemlighetsfulla bakgrunden, belyst af löftenas ljus, ser han ett litet människobarn framkomma. Svagt och ringa såsom andra barn sluter det dock inom sig gudomens hela fullhet, evighetens ljus och kraft, den tillkommande världens outsägliga frid. Ty det kommer från Guds himmelska värld, från Guds af evig kärlek öfverfyllda fadershjärta. Gripen af helig beundran och glad hänförelse utbrister profeten: »Ett barn varder oss födt, en son oss gifven, hvilkens herradöme är på hans axlar, och hvilkens namn är Underlig, Råd, Stark Gud, Evig Fader, Fridsfurste.»

Det är mörk natt. Blytunga, svarta moln draga sig tillsammans och insvepa allt i ett nästan ogenomträngligt mörker. Detta yttre är en trallande bild af det inre i människornas hjärtan. »Mörker öfvertäcker jorden och töcken folken.» Plötsligt öppna sig de mörka skyarne. Ett bländande ljus strömmar ner. Men det är icke en blixt, som hastigt försvinner. Det är ljusstrålar från en inom evighetens heliga värld dold sol. Mildt och ljufligt väcker det dock äfven hos gudsälskande, efter Kristus innerligt längtande själar, fruktan och bäfvan. Några ringa herdar, som i Betlehems närhet under natten vaka vid sina hjordar, omstrålas däraf. De fromma herdarnes tankar upptogos utan tvifvel af löftena om den utlofvade Messias, den store Fridsfursten, som skall förlossa Israel, föra det till ro och bestiga Davids konungatron. Med aldrig förut anad kraft framträda nu profetens ord om honom, som i Israel skall vara en herre, och hvilkens utgång är ifrån fordom, ifrån evighetens dagar (Mika 5:2). Det är deras hjärtans begär och bön att få upplefva denna saliga tid. Se, då står bredvid dem ett från himmelen ankommet sändebud, en helig ängel, som förkunnar dem, att den väntade är kommen: »Varen icke förfärade; ty se, jag bådar eder stor glädje, som skall vederfaras allt folket; ty i dag är eder född frälsaren, som är Kristus, Herren, i Davids stad.»

Vi lefva i fullbordans tid, vi höra och se, att äfven hedningarne ha del i löftena om Kristus. I profetens »oss» och ängelens »eder» äro äfven vi med inneslutna. »Oss är födt ett barn, en son är oss gifven.» Gud, vår fader, har så stora skatter och gåfvor, att de räcka till för alla människor. Han innesluter dem alla i sonen och sänker dem ned till oss i det lilla barnet, som hvilar i Betlehems krubba. De äro där för oss, för dig. Gud har icke skonat sin egen son utan gifvit honom ut för oss alla. Huru skall han icke ock skänka oss allt med honom? Du behöfver ej vara rädd för att mottaga hvad som är dig gifvet. För dig, som är syndig och bedröfvad och vill blifva från synd och sorg befriad, är i frälsaren, Kristus, öppnad en frälsnings- och glädjekälla. Kom bara till honom. Han skall frälsa dig och gifva dig frälsningens glädje. Frälsning och glädje höra tillsammans. Utan frälsning från synden gifves ingen verklig glädje. Hvad världen kallar glädje, är en såpbubbla, som blänker till ett ögonblick för att sedan brista sönder, den är ett irrsken, som förvillar och bedrager, en satanisk efterapning af glädjen i Kristus.

Hvilka outtömliga, gudomliga rikedomar, som för vår räkning ligga inneslutna i sonen, som är oss gifven, det kunna vi ana och delvis fatta af de härliga namn, som gifvits honom. »Hvilkens namn är Underlig, Råd, Stark Gud, Evig Fader, Fridsfurste.» Håll här stilla dina tankar, ödmjuka dig, tillbed och mottag ur den nådens och lifvets fullhet, som möter dig. Här är den gröna ängen,