Sida 16
Martyren.
Se, hvad brokig mĂ€n'skoskara, Ledd af tamburiners takt, TĂ„ga under Romas himmel, Bort mot Collisseums prakt. Det Ă€r fest i kejsarstaden. â Markus Aurelius nyss Hyllat Febus, sĂ„ngarguden, Med sin rökelse och kyss.
I den purpurklÀdda logen Sitter kejsar'n med sin svit, Invid honom kejsarinnan Med en kind sÄ marmorhvit. MÄnget vilddjur pÄ arenan Gladiatorn fÀllt sÄ kÀckt; Dock har hopens törst ej blifvit Efter blod tillfyllest slÀckt.
Högre, högre stiger sorlet; Hopen sitter vÀntansfull, Ty ett rykte utbasunats Att för "nya lÀrans" skull NÄgra kristna skulle kastas För manÚgens vilda djur, Och att kejsarinnans frÀnde Var i dag bland dem i tur.
Under veckrik blus och toga MĂ„nget hjĂ€rta klappar fort NĂ€r den nubianske slafven Ăppnar lejonkulans port; MĂ„nget kvinnoanlet bleknar, Skum blir kejsarinnans blick NĂ€r Antonius, martyren, Skrider fram i Ă€delt skick.
UppÄt vÀnder sig hans öga, StrÄlande emot det blÄ, DÀr med palm och segerkrona Kristus syns för honom stÄ. Och med hÀnderna mot höjden Brister han i lofsÄng ut, Sjunker se'n pÄ knÀ i sanden Under vilddjurshopens tjut.
Men en ring i lösa sanden, Af ett osedt finger gjord, Var omkring martyren dragen â SĂ„ en sĂ€gen blifvit spord â; Hvarken lejon eller panter Ăfver denna stiga fick Innan fromma kristianen Slutat bönens ögonblick.
BÀfvande pÄ sidenkudden Sitter Cesar, ack sÄ arm! Medan Ängestfyllda vÄgor Höja kejsarinnans barm. MÄngen Àdel, from matrona, MÄngen hög patricier Gripes af martyrens offer Men sÄ flyktigt dock, tyvÀrr!
Romas ungdom, skön att skĂ„da, Röres af hans mod och bön. "Hvilken Gud de kristna Ă€ga, Som gör döden sjĂ€lf sĂ„ skön!" SĂ„ de hviska, och i hjĂ€rtat Faller evangelii frö. NĂ€sta gĂ„ng â hvem vet? â skall nĂ„gon Just af dem för Kristus dö.
Med ett högljudt: "Ske Guds vilja!" Reser sig martyren opp Med ett anlete, som glÀnser Af odödlighetens hopp. Nu behöfver han ej mera NÄgot skydd för vilddjurs hot, Ty i tron han ser sig hemma Vid den hvita tronens fot.
Hvad betyda nu för honom Lejonramens skarpa klo Eller leopardens tÀnder, Intet rubbar nu hans tro. Men ur blodet, som martyren HÀr sÄ hjÀltemodigt göt, Kristendomens hvita lilja Sina flesta hjÀrtblad sköt.
*
Se'n dess hafva sekler I grafven gĂ„tt ner. Man kastar ej kristna För vilddjuren mer. Men hvar och en sjĂ€l, som FrĂ„n vĂ€rlden hĂ€r flyr, Och lefver för Jesus, Ăr Ă€nnu martyr.
Ty afgrundens lejon Vill sarga hans sjÀl, Af synden och otron Han pinas jÀmvÀl. Och "lögnarn" stÄr smidig, Som pantern pÄ sprÄng, Att göra hans vandring Mot himlen sÄ trÄng.
Men hvar och en sjĂ€l, som PĂ„ tiden ger akt, Han finner vid korset Den segrande makt; Hur vildt eller lĂ€nge Som vĂ„gorna slĂ„, I korstrĂ€dets skugga Ăr trygghet Ă€ndĂ„!
Dit nÄ icke vilddjurens Rasande hop; DÀr störs icke hvilan Af lögnarens rop. DÀr bida vi tÄligt Den dagen som gryr, DÄ kronan skall rÀckas à t hvarje martyr.
SÄ fröjdas i hoppet, Du bÀfvande barn, Och skynda i loppet, Trots fiendens garn. En sky utaf vittnen Ditt löpande ser; VÄr trogen, och Jesus Snart kronan dig ger!
Eric.
