Sida 19
behof. Se uppĂ„ fĂ„glarne under himmelen och pĂ„ liljorna pĂ„ marken, huru Gud föder och klĂ€der dem. Luta dig med dina bekymmer till Herren, han skall sannerligen icke öfvergifva dig. Den som skapat munnen, har ock skapat det, som skall stilla dess hunger, och den som gjort din kropp, gör ock det som skall skyla dess nakenhet. »Sök först efter Guds rike och hans rĂ€ttfĂ€rdighet, sĂ„ faller dig allt annat till.» DĂ„ Jesus stod fĂ€rdig att skiljas frĂ„n sina lĂ€rjungar, frĂ„gade han dem: »Har nĂ„got fattats eder?» Deras svar: »Nej, Herre, intet», skall ock lĂ€ggas i din mun vid slutet af ditt lif, om det blott varder dig gifvet att komma ihĂ„g Jesus Kristus och hvila vid hans löften. Ăn mera bitter Ă€n fattigdomen Ă€r sjukdomen att bĂ€ra. Tusenden Ă€ro de olika sjukdomar, som hemsöka en mĂ€nniskokropp. Hvilket hopadt elĂ€nde och kval ter sig icke pĂ„ vĂ„ra lasarett! Mer Ă€n i nĂ„got annat jordiskt lidande har Jesus gripit hjĂ€lpande in i sjukdomsnöden. Du, som plĂ„gas, kom ihĂ„g Jesus Kristus. Kom ihĂ„g, huru han gick omkring, gjorde vĂ€l och hjĂ€lpte alla. Han Ă€r densamme Ă€nnu i dag. Ănnu kan han bringa hjĂ€lp Ă„t smĂ€rtans barn, om de fĂ„ nĂ„d att i tro söka hans hjĂ€lp och han ser det vara dem till nytta. Skulle det Ă€fven behaga Herren att lĂ„ta dig lida till en tid, emedan du behöfver lidandet, kom dĂ„ ihĂ„g huru Jesus tĂ„ligt led korsets bittra smĂ€rta för din skull. Luta dig till honom, smĂ€rtornas man, och du skall fĂ„ en förunderlig kraft att stilla lida.
För Guds folk finnes ett ondt, vĂ€rre och svĂ„rare Ă€n allt annat, och det Ă€r synden. DĂ„ Herren frĂ€lste oss och förlĂ€t oss alla vĂ„ra synder, uttog han oss ock frĂ„n syndens tjĂ€nande. Han gaf vĂ„rt lif en annan riktning till helgelse och rĂ€ttfĂ€rdighet. Vi Ă€ro dock Ă€nnu intet annat Ă€n lĂ€rjungar och lĂ„ngt frĂ„n mĂ€stareskapet. Vi stĂ„ upprĂ€tta, sĂ„ lĂ€nge Herren hĂ„ller oss vid handen. I oss sjĂ€lfva sakna vi all kraft alt göra det goda. SlĂ€ppa vi sĂ„ taget om Jesus och hvilan i honom, och söka i egen kraft att gĂ„ lifvets vĂ€g, sĂ„ stappla vi snart och falla. DĂ€r felar du pĂ„ ett, dĂ€r pĂ„ ett annat och fĂ„r svĂ„ra samvetssĂ„r. Nu framför allt gĂ€ller det: »Kom ihĂ„g Jesus Kristus.» Han, som den ena gĂ„ngen rĂ€ckte sin hand till den sjunkande Petrus, den andra gĂ„ngen gaf honom en blick ur sitt kĂ€rleksfulla öga och hjĂ€lpte honom till Ă„nger och upprĂ€ttelse, Ă€r Ă€nnu lika sinnad mot de sina. Kom dĂ€rföre ihĂ„g honom, om du syndat. Stanna icke i din synd. Det blir döden. Du behöfver det icke heller. Ănnu vill Jesus förbarma sig öfver dig och slĂ„ dina missgĂ€rningar neder. Kom ihĂ„g huru han behandlade synderskan i Simons hus. Kom ihĂ„g, huru den förlorade sonen mottogs i fadershuset. Kom ihĂ„g hvilken hĂ€lsning han sĂ€nde till den fallne Petrus.
Gifve oss dÄ Àfven julen 1900 en till hjÀrtat gÄende hÄgkomst af Jesus Kristus, vÄr frÀlsare!
S. E. Hagberg.
*
Kriget och missionen.
Ofta besannas det gamla ordstĂ€fvet: »Ytterligheterna beröra hvarandra». Dagrar och skuggor icke blott aflösa hvarandra utan trĂ€da mĂ„nga gĂ„nger med skĂ€rande effekt samtidigt inför ens ögon. NĂ„got sĂ„dant möter oss ock hĂ€r, dĂ„ vi sida vid sida med fridens symboler och kĂ€rlekens sprĂ„k finna hemska bilder frĂ„n krigiska valplatser samt erinringar om afundens och hatets KainsgĂ€rningar. â MĂ„ngen menar, icke utan skĂ€l, att dylika bilder Ă€ro mindre vĂ€l motiverade i en tidskrift som Julfrid. Men den vore icke sann, om den icke Ă„terspeglade sin tid sĂ„dan den Ă€r. En oblandad julfrid tillhör först den kommande tidsĂ„ldern, dĂ„ fridsfursten för spiran envĂ€ldigt och Guds vilja sker pĂ„ jorden sĂ„som den sker i himmelen. DĂ„ hafva alla skĂ€rande dissonanser tystnat. Men till dess fĂ„ vi tĂ„la dem och till vĂ„r förödmjukelse lyssna till dem nĂ€r vi minst önskade det, Ă€fven vid julhögtiden, dĂ„ genklangen af den himmelska harmonien mĂ€ktigast nĂ„r oss vid Ă€nglahĂ€lsningen: »Frid pĂ„ jorden!»
Kriget med alla dess fasor och dess namnlösa elÀnde kan icke betecknas annat Àn som det vedervÀrdigaste och starkaste uttryck för alla de diaboliska drifter, som mÀnniskan medfört frÄn syndafallet. Ty sÄvisst som Gud Àr kÀrlek och allt hvad mÀnniskan gör i kÀrlek uppenbarar gudsbilden hos henne, lika visst uppenbarar kriget mer Àn nÄgot annat hos mÀnniskan sjÀlfviskhetens och hatets vilddjursbild. Och om nÄgot skulle kunna slÄ sjÀlfva dÀmonerna med förvÄning, sÄ borde det vara, huru mÀnniskor kunnat förhÀrliga kriget med det resultat, att största delen af mÀnskligheten anser fredens största och Àdlaste vÀrf obetydliga gent emot en krigisk bedrift, som rÀtteligen borde gÄ under namn af massmord. Men icke endast det, utan sÄ grundligt har denna vÀrldens gud förblindat mÀnniskors ögon, att de icke ens kunna se den oberÀkneliga materiella förlust, som krigen medföra. Att nÄgra Àfventyrare och lycksökare skapa sig en förmögenhet pÄ krig, att nÄgra sluga diplomater skörda en fÄfÀnglig Àra, eller att ett land utvidgar sina grÀnser med ett blod- och tÄredrÀnkt byte, Àr mÄnne detta en vinst, som stÄr i rimlig proportion till förlusten?
De mördade missionÀrerna i Kina.
(Tillhörande Helgelseförbundet.)
Anna Johansson. Justina Engvall. Emma Persson. Jenny Lundell. Mina Hedlund. Sven Persson. Ernst Pettersson. O. A. L. Larsson. Natanael Carleson. Edw. Karlberg.
VĂ„r ena bild visar oss med
