Julfrid: 1900

En julaftons erfarenheter.

Stormen for tjutande fram öfver den hvitklädda marken och hvirflade stora snömassor framför sig. Det var som om skyarne räckt ned till jorden.

En ensam släde banade sig med stora besvär väg fram genom de upptornade snömassorna, och hästarne, tvenne bruna, präktiga djur, pustade och stönade af trötthet. Ofta sjönko de ned i snön ända till buken, och släden ville ibland stjälpa, så att den som satt däri, måste hålla sig för att ej falla ur.

»Det var ett hiskeligt väder, och det på själfva julafton», sade kusken och skakade snön af sin tjocka röck. »Det är omöjligt att se vägen i snön. Det skulle förundra mig, om vi komme helskinnade till staden i afton på detta sätt.»

Kort därefter sade han till den pälsklädde herrn i släden: »Jag är rädd för att vi icke kunna komma längre. Det vore visst bättre, att vi vände om till värdshuset och stannade där i natt.»

»Hur kan ni prata på det sättet?» sade den andre hetsigt. »Det får gå hur det kan, jag måste vara i staden kl. 6. Ni har lofvat att fortskaffa mig, så att jag skulle vara framme på rätt ställe, i rätt tid.»

»Ja, men hvem kunde veta att det skulle blifva ett sådant oväder?» svarade kusken stött. »Jag vill också gärna komma hem i dag till hustru och barn. I morgon är det juldagen.»

»Juldagen?» återtog den resande öfverraskad. »Det har jag sannerligen icke tänkt pä. Huru underligt! Ja, då måste jag till staden innan banken stänges. Kör på, kusk! Jag lofvar eder hederlig betalning, bara ni kör mig till staden, så att vi äro där i rätt tid.»

Denne ryckte på axlarne och mumlade: »Ja, berodde det blott på mig! Men Gud vill ofta något annat än vi.» Och därvid manade han på hästarne. »En besynnerlig man», tänkte han, »som inte ens vet att det är julafton i kväll!»

Han hade väl vetat det, men glömt det igen. Det var många år sedan han hade någon julafton. Affärer voro hans lif, och allt annat intet. Nästan oupphörligt på resa, frågade han icke efter religion, fädernesland eller hem.

En gång var det annorlunda. Då hängde han med hela sitt hjärta vid hemmet och de ställen, där Guds ord förkunnades, voro för honom kära platser. Men vid fadrens död hade en bitter osämja uppstått mellan honom och hans styfmoder, hvilken, såsom han såg saken, ville förhålla honom en del af hans rättmätiga arf för att lämna det till hennes son.

Därför hade han i vredesmod vändt hemmet ryggen.

Han hade rest till Amerika och där fått plats i ett större handelshus och blifvit utbildad till köpman. För sina släktingar fortfor han att vara död. Han hade aldrig skrifvit till dem, och ville ingenting höra ifrån dem.

Det kom nog tider, då hjärtats röst gjorde sig hörd. Han hade länge hållit af sin tioårige halfbroder octi likaså sin styfmor; men med all makt sökte han kväfva dessa bättre känslor och tysta sitt oroliga samvete.

Så hade år efter år gått, och han hade blifvit en rik man. Men ju mer hans penninghögar vuxo, desto kallare blef hans hjärta. Penningbegäret kväfde den goda säden, som hans faders ord nedlagt i hans hjärta, och han blef allt mer och mer känslolös både för Gud och människor.

Efter trettio år kom han tillbaka till Tyskland, där han begynte en handelsrörelse. Stora summor kunde nu förloras, om han icke före kl. 6 denna julafton hann fram till staden. Bantåget anlände först senare på aftonen. Af denna orsak hade han trott sig böra resa efter hästar. Men nu såg det ut som om storm och snö skulle göra hans planer om intet.

Han satt och tänkte på alla de penningar, han nu skulle förlora, och han blef allt annat än glad till mods.

Stormen hade tilltagit och snömassorna vuxo för hvarje ögonblick, och det begynte äfven att mörkna.

»Vi hafva förlorat vägen», sade kusken plötsligt, och väckte därmed upp honom ur hans grubblerier. »Vägen går icke förbi någon skog, och här äro träd så långt vi kunna se. Och inte ett enda hus tyckes det finnas i närheten, där vi kunna få veta, hvar vi äro.»

Köpmannen svarade vredgad: »Ni måste i alla fall köra på. Här kunna vi i hvarje fall icke stanna.»

Kusken piskade på de stackars hästarna, hvilka under de största ansträngningar kämpade sig fram mot snöstormen.

Det blef mörkare och mörkare, och vägen blef allt mer och mer svår och otillgänglig, tills slutligen släden fastnade och icke lät sig föras ur stället, trots alla ansträngningar.

»Ja, hjälpe oss nu Gud, eljes är det ute med oss!» sade kusken.

Deras belägenhet var ju ock betänklig, prisgifna som de voro i mörkret åt stormen och snön, hvilka båda tycktes förena sig att begrafva dem lefvande.

Men just som de sutto och stirrade ut i mörkret, blefvo de varse ett ljus.

Det lyste starkare och starkare.

Båda sågo nu till sin stora öfverraskning att det var en julgran, som blifvit tänd i ett närbeläget hus.

Ljuset kom just i rätta ögonblicket såsom sändt från himmelen.

»Gud ske lof l» sade kusken. »Här äro människor i närheten. Jag skall gå och skaffa hjälp, så fort jag kan.» Och därmed begaf han sig i väg i riktning mot huset.

Köpmannen andades lättare, och om en kort stund kom kusken tillbaka, åtföljd af tvenne män.

»Ni kan icke tänka pä att fortsätta resan i afton», sade den ene af dem. »Ni har förvillat eder ganska långt från landsvägen, och ni kan tacka Gud att både ni och edra hästar kunna få tak öfver hufvudet i natt. Hos oss skall ni få en god säng, och om än stugan icke är sä stor, skall ni dock finna er bättre där än ute i släden. Jag är skogvaktare här, och ni är hjärtligt välkommen till oss.»

Köpmannen fortfor likväl att vredgas öfver det dåliga vädret. Men han insåg dock att han här hade intet val. Han tackade därför den vänlige mannen och följde med honom, medan de tvenne andra spände hästarne från släden,

Det smakade onekligen godt att komma in i den varma stugan, och skogvaktarens hustru satte fram mat och dryck ät dem. Barnen kommo tillitsfullt fram till köpmannen. »Är ni julgubben?» sade en liten flicka, i det hon förundrad betraktade den stora pälsen, som köpmannen lagt af.

»Nej, kan du icke förstå, att det icke är han?» sade en litet äldre bror undervisande. »Det är ju farfar. Det kan du se på hans hår.»

Modren måste le. »Hans farfar hade hvitt hår, och därför antager han, att en hvar som har hvitt hår är farfar», sade hon till sin gäst

Skogvaktaren förde nu sin gäst in i det lilla gästrummet, på det att han måtte få tillfälle att ordna sin toalett, ty de skulle nu spisa aftonmåltid. Han hoppades att hans gäst skulle spisa tillsammans med honom och hans familj.

Det tedde sig besynnerligt för köpmannen, som under många år ingen jul firat, att nu nästan mot sin vilja komma in i det upplysta rummet. Förargelsen öfver att han icke kommit till staden i rätt tid begynte försvinna och lämna rum för en obestämd känsla af trefnad och hemlig ånger.

Alla i huset voro samlade kring den strålande julgranen, som för honom hade varit ett fyrtorn i nattens mörker. Barnen jublade af glädje, och alla sågo så vänliga och goda ut

Och då man så stämde upp den gamla julpsalmen, som han mindes från sitt barndomshem: »Si, natten flyr för dagens fröjd!» då kände han sig så underbart vek om hjärtat. Barndomens och ungdomens lyckliga dagar framträdde i hans minne, och han kände under en naggande ånger hvilket gudlöst och kärlekslöst lif han lefvat i så lång tid.

O, huru ringa glädje hans penningar dock hade skaffat honom. Och då skogvaktaren slutligen tog fram bibeln och läste det gamla juldagsevangeliet, som han icke heller hört på många år, fick han tårar i ögonen. Han hörde nu om glädjen, som skulle vederfaras allt folket, alltså äfven honom. Ja, huru litet hade han icke känt af denna glädje!

Han visste nästan icke, hvad han skulle svara, då skogvaktarens hustru deltagande frågade, huru han eljes brukade tillbringa sin julafton. Han kände sig förlägen vid denna fråga; ty han blygdes att berätta, att han under många år icke firat någon julafton och icke heller någon annan afton. Och dock kände han sig underligt tilltalad af hennes vänliga, milda, kärleksfulla väsen och icke mindre af barnens pladder.

Ja, denna känsla af trefnad verkade småningom så förädlande på honom, att han, den annars så inbundne, slutne mannen, blef meddelsam och berättade om sina många öden

Ett af barnen hade länge stått och betraktat honom uppmärksamt