Julfrid: 1900

konungen och drottningen har sitt hemvist den tid af året, då de ej af skilda anledningar uppehåller sig annorstädes, och å det andra moder Svea, stödjande högra handen mot Sveriges riksvapen, under det den vänstra är utsträckt mot de unga prinsarnos krans. Denna sistnämnda hvilar med ena sidan mot Göta lejon, som, liggande liksom på vakt mot möjliga fiender och faror, intagit ställning bakom den till hälften hopvecklade svenska fanan.

Men kronprins Gustaf är tronarfvinge ej blott i Sverige utan äfven i Norge, fastän hans makt som konung här blir mera inskränkt än i vårt fosterland. Ty liksom i detta får han äfven där jämte sig en riksförsamling, kallad stortinget, och denna har, såsom vi alla nogsamt känna till af unionsstriderna, i broderlandet betydligt mera att säga gent emot monarken än den svenska riksdagen.

Utom det att han emot detsamma ej äger s. k. absolut veto, utan att ett lagförslag, som vissa gånger antagits af stortinget, blifver lag, äfven om konungen säger nej därtill, råder nämligen beträffande denna representation s. k. enkammarsystem, d. v, s. stortinget är visserligen deladt i två delar, lagtinget och odelstinget, men det förra är mera att likna vid ett utskott och har, ej heller det, absolut beslutanderätt gent emot det senare.

Odelstinget sammanträder som sådant i den halfmånformiga plenisal, som å vår bild synes främst mellan de båda flyglarna. Midt emot på andra sidan en liten fyrkantig gårdsplan ligger en likadan halfcirkelformig sessionssal, i hvilken lagtinget har sina sammankomster. Stortingsbyggnaden upptages för öfrigt på sidorna af mindre lokaler och utskottsrum, bland hvilka särskildt må nämnas stortingsmännens samlingssal utåt Karl Johansgade, som å planschen löper till vänster om byggnadskomplexet. Den öppna plan, som vi där se framför detsamma, kallas Eidsvoldsplatsen, till höger går Stortingsgatan och bakom det hela, från denna sida sedt, men sålunda framför lagtingets lokal Akersgatan.

Stortingsbyggnadon, uppförd af svenske arkitekten Langlet åren 1861—1866, ligger ej långt från kungl. slottet, skildt från detsamma utom af Eidsvoldsplatsen hufvudsakligen blott af ett par fria parker.

Hmn.

FRID PÅ JORDEN.

Nu tändas julljus på nytt i tjällen, nu kommer signade julekvällen med högtidsstämning och högtidsro. Och nu få hvardagsbekymmer glömmas och hvardagsdräkten får undangömmas, och festligt pyntas hvart hem och bo.

Och såsom ofta förkunnas åter, att Herren Gud i sin kärlek låter sin son gå ned till den mörka jord, att skänka människobarnen friden, att krossa synden och dämpa striden, och sprida ljus med sitt sanningsord.

Så ifrån södern allt upp till norden har orden ljudit om "frid på jorden" igenom sekler, som svunnit hän. Men då vi blicka i dag på världen stå millioner iklädda svärden och friden synes ej kommen än.

Och synden råder i män'skosjälar, och gudsafbilderna äro trälar i orättfärdighets hårda band. Ej råder kärlek emellan bröder, men kif och tvedräkt och afund glöder, och våldet härskar med väpnad hand.

Hvarföre så? Kan ej friden vinnas, kan lyckan, kärleken icke finnas, ej bo härnere bland jordens folk? Ack, svaret lyder, att män'skors skara mer älskar mörkret än ljuset klara och ej vill lyssna till fridens tolk!

Och därför blöda nu tusen hjärtan, och tusen digna inunder smärtan och famla, sorgsna, i hopplös natt. Och därför söka så många, många, att nöjets jäktande irrbloss fånga, och att få njutningens pärla fatt.

Vill ej, o mänsklighet, snart du vakna och börja söka hvad du får sakna uppå den väg, som — blott den — är rätt? Ej skall bli slut uppå sorg och strider, och ej bli fridfulla, ljusa tider, förrän du söker på detta sätt.

Det sättet heter: att lyda orden, som Kristus talade här på jorden, och som stå tecknade i hans bok; att julens fridbudskap ej blott höra, men efter fridsfurstens vilja göra, och villigt träda uti hans ok! K. N—s.