Sida 21
Hvad hedningen tänkte.
Johannelund.
Det finnes väl knappast någon plats i vårt land, som för Guds vänner är mera minnesvärd än Johannelund. Omkring det samlades det första varma missionsintresset för omkring femtio år sedan, i det att Johannelund blef den svenska missionsskolans hem. Härifrån gingo de första svenska missionärerna ut till ett svenskt missionsfält i hednavärlden, och sedan dess har skara efter skara af unge män, uppfostrade i detta hem, gått ut för att i fjärran, mörka hednaländer höja den korsmärkta fanan.
Det var år 1863, som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen af justitierådet A. Adlercreutz inköpte egendomen Johannelund. En missionsskola var redan börjad i ett hus vid Surbrunnggatan i Stockholm, och denna flyttades nu hit. De redan befintliga byggnaderna visade sig snart vara för trånga, och åtgärder vidtogos för uppförandet af ett större tidsenligt hus. År 1838 var detta färdigt, och missionsskolan fick börja sin första termin i det präktiga och rymliga »institut», som vår bild å nästa sida visar oss.
Talrika och värdefulla gåfvor inflöto från alla delar af vårt land till betäckandet af omkostnaderna -- ej minst från Jönköpings missionsförening, som att döma af redovisningen sände anstalten femtio riksdaler i månaden. Sedan dess har ännu en byggnad uppförts, kallad »Paviljongen», där hemmavarande missionärer och äfven elever hafva sina bostäder. För närvarande är man betänkt på att uppföra ännu ett större hus, enär, om arbetet under Guds skydd utvecklas såsom hittills, missionshemmet eljest ej kan motsvara de fordringar, man ställer på detsamma.
Bakom denna yttre och föga märkvärdiga historia ligger en annan. Johannelunds historia kan ej skrifvas med data och årtal och namn, därför att den är den uppoffrande kärlekens historia. Den kan ej skrifvas, men den kan förstås af hvarje uppriktig Herrens lärjunge; det är en historia om glädje och sorg, om frimodighet och tvifvel, om Guds aldrig svikande kärlek och människors vacklande sinne. Vid underrättelsen om på missionsfältet vunna segrar ha missionshemmets väggar genljudit af tack och lof; andra stunder ha klagan och suckan därifrån banat sig väg upp till vår kärleksfulle fader.
Det är här i missionshemmet missionären fostras för sitt viktiga och ansvarsfulla kall; här utvecklas hans anlag, starkes hans kärlek och lifvas hans mod; här samlar han utsäde för att beså Guds stora åker, där tåresäden frodas bättre än allt annat.
Johannelund ligger i en ovanligt naturskön trakt; om sommaren är det omgärdadt af Mälarens krusiga vågor och doldt i en härlig löfprakt; om vintern ligger snön i höga drifver rundt omkring och rimfrosten gnistrar på träden; då är det tyst och stilla därute, endast sällan höres bjällerklang, och kommer någon gång en vandrare öfver isen till oss, kan man vara säker på, att han är en varm missionsvän -- eljest hade han ej gått den mödosamma vägen!
Otaliga böner ha förvisso stigit upp till Gud för detta hem. Månne de förklingat ohörda? Nej, visst icke; svar ha kommit i vunna själar, sådden har vuxit upp och redan på sina ställen blifvit mogen till skörd, och äfven här har det gått i fullbordan: »De, som med tårar så, skola med glädje uppskära.»
*
Hvad hedningen tänkte.
Han stod så tyst och ensam, lutad emot palmens stam, i milda månbelysta sommarnatten och såg hur herden förde silfverhvita hjorden fram på mörkblå betet, klart som insjöns vatten.
På marken sof geväret. Månen bröt sitt bleka ljus emot den nakna, muskelstarka skuldran; det mörka håret darrade vid aftonvindens sus, och uti blicken låg en sällsam undran.
Han stått så länge redan, och han syntes dröja än med blicken riktad upp mot stjärneljusen; han stod och tänkte, tänkte samma tanke om igen, han hade tänkt den om väl gånger tusen.
Hvad tänkte han? Var det på stjärneskarans tysta färd däruppe i de rena, klara landen? Var det åt barndomsminnen, som han skänkte tankens gärd -- kanske ett offer åt den höge anden.
»Jag hört en gång», han sade, »talas om de hvites Gud, som bor bland stjärnorna i fästets salar: han hatar synden, hatar krigstrumpetens skarpa ljud, om kärlek till hvarandra han ju talar.
Jag har försökt att älska -- kan det ej; jag hatar blott; jag bedt till mina fäders höga andar, men lära mig att älska ha de likväl ej förmått; uti min bästa känsla hat sig blandar.
Jag svor en gång att aldrig strida, aldrig hata mer. Jag höll min ed en tid, tills krigstrumpeten oss våldsamt drog mot våra fiender i dalen ner. Jag måste döda; stjärnor, I det veten!
Då lade sig en börda på mitt bröst, så tung, så stor, af alla mina brott, af alla strider; då tänkte jag, att blott den Gud, som där i höjden bor, kan skänka åt mitt hjärta fridens tider.
De hvite känna dig, du höge, kärleksfulle Gud, och du är mig för mer än mina fäder, som bo i jordens kamrar. Men jag känner ej ditt bud, och okänd kanske inför dig jag träder.
Dock hör! Du lärde dem att älska, tjäna, hoppas, tro -- så hörde jag om dig -- men fåfäng äflan och lumpen fördel, fala njutningar och själfvisk ro är målet för all deras flit och täflan.
De borde lärt att älska, tjäna ju -- hvarann' och dig -- de lärde oss att hata, tvifla, synda! De borde hafva fört oss rätta vägen, lifvets stig -- men nu mot blodig, hopplös död vi skynda.
Se här, o Gud, det svärd, som blodats har så mången gång, se här den blick, som utaf hat har brunnit, den arm, som höjts så ofta under krigets vilda sång, o, tag dem, jag med dem har intet vunnit!
Men klaga mina fiender mig an, o Gud, hos dig, och om till vedergällning de dig kalla, så döm de hvite, döm dem rättvist, hårdt, men döm ej mig; jag kunde endast synda, döda, falla.»
E. D--lm.
*
Källa: Project Runeberg ·
