Sida 21
Johannelund.
Det finnes vÀl knappast nÄgon plats i vÄrt land, som för Guds vÀnner Àr mera minnesvÀrd Àn Johannelund. Omkring det samlades det första varma missionsintresset för omkring femtio Är sedan, i det att Johannelund blef den svenska missionsskolans hem. HÀrifrÄn gingo de första svenska missionÀrerna ut till ett svenskt missionsfÀlt i hednavÀrlden, och sedan dess har skara efter skara af unge mÀn, uppfostrade i detta hem, gÄtt ut för att i fjÀrran, mörka hednalÀnder höja den korsmÀrkta fanan.
Det var Är 1863, som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen af justitierÄdet A. Adlercreutz inköpte egendomen Johannelund. En missionsskola var redan börjad i ett hus vid Surbrunnggatan i Stockholm, och denna flyttades nu hit. De redan befintliga byggnaderna visade sig snart vara för trÄnga, och ÄtgÀrder vidtogos för uppförandet af ett större tidsenligt hus. à r 1838 var detta fÀrdigt, och missionsskolan fick börja sin första termin i det prÀktiga och rymliga »institut», som vÄr bild Ä nÀsta sida visar oss.
Talrika och vÀrdefulla gÄfvor inflöto frÄn alla delar af vÄrt land till betÀckandet af omkostnaderna -- ej minst frÄn Jönköpings missionsförening, som att döma af redovisningen sÀnde anstalten femtio riksdaler i mÄnaden. Sedan dess har Ànnu en byggnad uppförts, kallad »Paviljongen», dÀr hemmavarande missionÀrer och Àfven elever hafva sina bostÀder. För nÀrvarande Àr man betÀnkt pÄ att uppföra Ànnu ett större hus, enÀr, om arbetet under Guds skydd utvecklas sÄsom hittills, missionshemmet eljest ej kan motsvara de fordringar, man stÀller pÄ detsamma.
Bakom denna yttre och föga mÀrkvÀrdiga historia ligger en annan. Johannelunds historia kan ej skrifvas med data och Ärtal och namn, dÀrför att den Àr den uppoffrande kÀrlekens historia. Den kan ej skrifvas, men den kan förstÄs af hvarje uppriktig Herrens lÀrjunge; det Àr en historia om glÀdje och sorg, om frimodighet och tvifvel, om Guds aldrig svikande kÀrlek och mÀnniskors vacklande sinne. Vid underrÀttelsen om pÄ missionsfÀltet vunna segrar ha missionshemmets vÀggar genljudit af tack och lof; andra stunder ha klagan och suckan dÀrifrÄn banat sig vÀg upp till vÄr kÀrleksfulle fader.
Det Àr hÀr i missionshemmet missionÀren fostras för sitt viktiga och ansvarsfulla kall; hÀr utvecklas hans anlag, starkes hans kÀrlek och lifvas hans mod; hÀr samlar han utsÀde för att besÄ Guds stora Äker, dÀr tÄresÀden frodas bÀttre Àn allt annat.
Johannelund ligger i en ovanligt naturskön trakt; om sommaren Àr det omgÀrdadt af MÀlarens krusiga vÄgor och doldt i en hÀrlig löfprakt; om vintern ligger snön i höga drifver rundt omkring och rimfrosten gnistrar pÄ trÀden; dÄ Àr det tyst och stilla dÀrute, endast sÀllan höres bjÀllerklang, och kommer nÄgon gÄng en vandrare öfver isen till oss, kan man vara sÀker pÄ, att han Àr en varm missionsvÀn -- eljest hade han ej gÄtt den mödosamma vÀgen!
Otaliga böner ha förvisso stigit upp till Gud för detta hem. MÄnne de förklingat ohörda? Nej, visst icke; svar ha kommit i vunna sjÀlar, sÄdden har vuxit upp och redan pÄ sina stÀllen blifvit mogen till skörd, och Àfven hÀr har det gÄtt i fullbordan: »De, som med tÄrar sÄ, skola med glÀdje uppskÀra.»
*
Hvad hedningen tÀnkte.
Han stod sÄ tyst och ensam, lutad emot palmens stam, i milda mÄnbelysta sommarnatten och sÄg hur herden förde silfverhvita hjorden fram pÄ mörkblÄ betet, klart som insjöns vatten.
PÄ marken sof gevÀret. MÄnen bröt sitt bleka ljus emot den nakna, muskelstarka skuldran; det mörka hÄret darrade vid aftonvindens sus, och uti blicken lÄg en sÀllsam undran.
Han stÄtt sÄ lÀnge redan, och han syntes dröja Àn med blicken riktad upp mot stjÀrneljusen; han stod och tÀnkte, tÀnkte samma tanke om igen, han hade tÀnkt den om vÀl gÄnger tusen.
Hvad tÀnkte han? Var det pÄ stjÀrneskarans tysta fÀrd dÀruppe i de rena, klara landen? Var det Ät barndomsminnen, som han skÀnkte tankens gÀrd -- kanske ett offer Ät den höge anden.
»Jag hört en gÄng», han sade, »talas om de hvites Gud, som bor bland stjÀrnorna i fÀstets salar: han hatar synden, hatar krigstrumpetens skarpa ljud, om kÀrlek till hvarandra han ju talar.
Jag har försökt att Àlska -- kan det ej; jag hatar blott; jag bedt till mina fÀders höga andar, men lÀra mig att Àlska ha de likvÀl ej förmÄtt; uti min bÀsta kÀnsla hat sig blandar.
Jag svor en gÄng att aldrig strida, aldrig hata mer. Jag höll min ed en tid, tills krigstrumpeten oss vÄldsamt drog mot vÄra fiender i dalen ner. Jag mÄste döda; stjÀrnor, I det veten!
DÄ lade sig en börda pÄ mitt bröst, sÄ tung, sÄ stor, af alla mina brott, af alla strider; dÄ tÀnkte jag, att blott den Gud, som dÀr i höjden bor, kan skÀnka Ät mitt hjÀrta fridens tider.
De hvite kÀnna dig, du höge, kÀrleksfulle Gud, och du Àr mig för mer Àn mina fÀder, som bo i jordens kamrar. Men jag kÀnner ej ditt bud, och okÀnd kanske inför dig jag trÀder.
Dock hör! Du lÀrde dem att Àlska, tjÀna, hoppas, tro -- sÄ hörde jag om dig -- men fÄfÀng Àflan och lumpen fördel, fala njutningar och sjÀlfvisk ro Àr mÄlet för all deras flit och tÀflan.
De borde lÀrt att Àlska, tjÀna ju -- hvarann' och dig -- de lÀrde oss att hata, tvifla, synda! De borde hafva fört oss rÀtta vÀgen, lifvets stig -- men nu mot blodig, hopplös död vi skynda.
Se hÀr, o Gud, det svÀrd, som blodats har sÄ mÄngen gÄng, se hÀr den blick, som utaf hat har brunnit, den arm, som höjts sÄ ofta under krigets vilda sÄng, o, tag dem, jag med dem har intet vunnit!
Men klaga mina fiender mig an, o Gud, hos dig, och om till vedergÀllning de dig kalla, sÄ döm de hvite, döm dem rÀttvist, hÄrdt, men döm ej mig; jag kunde endast synda, döda, falla.»
E. D--lm.
*
