Julfrid: 1900

Plötsligt sade gossen: »Ni är farfar, är ni icke det?»

Köpmannen log. »Hvarför tror du det?»

»Jo, emedan ni liknar farfar på porträttet.»

»Hvilket porträtt?»

»Kom, skall herrn få se», sade den lille och förde honom till motsatta sidan af julgranen, där det hängde ett stort porträtt.

Han kastade en blick därpå och blef blek af rörelse.

»Hur har ni kommit öfver detta porträtt?» frågade han skogvaktaren.

»Det är porträttet af min far», svarade denne. »En målare, som sjuknade i vårt hem, och som vårdades af min moder, målade detta för att därigenom visa sin tacksamhet.»

»Det är ock porträttet af min far», sade köpmannen med en hes klang i rösten.

»Otto!» utropade skogvaktaren; »du är då icke död?» Och han kastade sig under tårar om hans hals. »Jag tyckte att du liknade far, strax jag såg dig. O, Gud ske lof, att vi ändtligen hafva dig här igen! Bara mor än en gång hade fått se dig!»

Skogvaktarens hustru och barn ställde sig kring deras nye släkting; men glädjen lade sig snart, ty köpmannen stod där med ett förstenadt uttryck i sitt ansikte och yttrade icke ett ord.

»Otto, kan du ännu icke förlåta?» sade skogvaktaren bedröfvad. »Förlåt allt i dag, då Gud så underligt fört oss tillsammans! Kan du icke göra det i dag, så sker det aldrig.»

»Här är eder bildbok, se på den», ljöd det plötsligt från ett af barnen, som kom med en stor bildbok.

»Ja, här är din gamla bildbok», sade skogvaktaren. »Du ser, vi hafva förvarat henne väl. Hon är barnens bästa tröstarinna, då det fattas dem något.»

Köpmannen tog sin gamla bildbok. Det var en bok, full med inklistrade bilder, som han hade gifvit sin yngre bror den sista julaftonen de voro tillsammans.

Han tänkte på, huru glad han den gången varit åt sin broder, och huru han nu hade blifvit främmande för honom. Men han såg äfven i den omsorg, hvarmed han gömt denna bok, ett bevis på, att hans broders kärlek till honom var oförändrad. Han bläddrade igenom den och såg, huru han på första sidan hade skrifvit: »Eder är i dag född frälsaren.» Och under dessa ord såg han en bild, föreställande krubban och öfver den stjärnan. Han kom ihåg det allt så väl.

Det var som barndomens jul åter höll sitt intåg i hans hjärta och smälte den sista återstoden af islaget därinne.

Öfverväldigad af rörelse räckte han ut armarne mot sin broder och omfamnade honom varmt och innerligt.

Nu förstod han, att han hade ansett för förlust det, som var en vinning. Den tända julgranen från skogvaktarens fönster hade fört honom, den ensamme vandraren, bort från nattens mörker och köld in i Guds och människors varma hjärtan.

Då man slutligen skulle begifva sig till sängs, sade köpmannen till sin bror: »Gif mig bibeln med mig upp på mitt rum l»

Och däruppe läste han åter juldagsevangeliet, det gamla kända och dock ständigt nya. Och däruppe föll han på knä och bad till Gud, båd om förlåtelse för alla sina synder, och däruppe lofvade han ock Gud, att han med hans hjälp hädanefter skulle begynna ett nytt lif.

Välj.

Två vägar, barn, du har att välja på Att genom lifvet mot ditt slutmål gå: En smal och trång, som till Guds rike bär, Och korset porten till den vägen är.

Den vägen lockar ej med flärd och glam, Han är så enkel och så allvarsam; Där finns ej rum för syndig lust och fröjd, I helighet han banad är och röjd.

De frommes håg har alltid stått till den; De känt dess märken och dess spår igen. Den går igenom ödmjukhetens dal — Välj den, mitt barn, det är ett lyckligt val.

*

Den andra vägen är så bred och stor, All världens fröjd, all världens flärd där bor; Dess port är vid, är prydd och sirad skönt Och öfverst af en vinlöfsranka krönt.

Han upplyst är af alla konstens ljus, Där råder munterhet och stoj och sus. Och nöjets flaggor uti färgrikt tåg Man vid den vägen ständigt skimra såg.

Den vägen tjusar unga sinnen lätt, Den är så glad, så rymlig på allt sätt; Där klingar sång, där lockar skön musik, Och vin och kärlek göra honom rik.

Men akta, barn, för denna väg din fot, Den är dock mörk af syndens svarta sot; Dess frid är falsk, dess glädje blott ett skal, Och under allt bo skuld och samvetskval.

Ty sår sig gömma under hvarje flik, Och under rosor ligga slagna lik, Och djupast döden vidgar gapet ut Att sluka allt — det är ett osällt slut.

Två vägar, barn, du har att välja på Att mot ditt slutmål genom lifvet gå. Välj rätt, välj vist, välj under bön din stig, Då vid ditt val skall Herren leda dig.

C B—g.