Julfrid: 1900

Kom ihåg Jesus Kristus.

2 Tim. 2: 8.

Det finnes väl knappast något, som Gud i sin stora kärlek så ofta söker föra i vår hågkomst, som vår dyre frälsare Jesus Kristus. Då din fader eller moder första gången lärde dig knäppa dina händer och böja dina knän till bön, fick du ju en erinran om att du äger en frälsare. Denna erinran förnyades sedan hvarje gång undervisning i kristendom meddelades dig. Klockornas klang, då de kalla till gudstjänstfirande, orgelns toner, som mana till Herrens lofsjungande, hvarje hörd predikan i Jesu namn, hvarje inre eller yttre maning till omvändelse eller tro, alla tilldragelser i lifvet, som fört med sig något allvarligare intryck, allt, allt vill ju föra tanken in på honom, som vår fader i himmelen sände ned till jorden, till vår frälsning. Men framför allt är julen med dess plägsed och högtidlighet, med dess ljus och gåfvor, med dess predikningar och sånger en allvarlig och till hjärtat talande maning: »Kom ihåg Jesus Kristus.»

Väl oss om vi på allvar lyssna till dessa manande röster. För vår egen lycka och glädje böra vi så innerligen väl hafva vår frälsare i minne. Vi behöfva det i medgångens soliga dagar. Intet år går någonsin sitt kretslopp utan att gifva några sollysta, ljufliga och varma dagar. Lika litet torde något människolif förrinna, utan att medföra flera eller färre dagar af medgång och lycka. Sådana dagar och tider äro kärleksgåfvor af vår fader i himmelen, alla gifna genom och i Jesus. Lätt går det då att så intagas af gåfvorna, att vi glömma gifvaren. O, huru väl behöfva vi icke i solig medgångstid komma ihåg Jesus Kristus, att icke hela vårt hjärta fylles med detta ändliga, som nu gläder och hugnar oss! Ja, jordens glädjeämnen äro ändliga. Därom påminnas vi hvarje dag. Ty ingen dag är så lång, att den ej har sin solnedgång och natt. Ingen jordisk lycka är så varaktig, att den icke får sin afslutning. När detta timliga goda, som i dag gläder oss, tages ifrån oss, hvad står då kvar? Intet annat än tomhet och saknad, knot och förtviflan, om vi i medgången glömde Jesus. Lyser därföre medgångens sol öfver din lefnadsstig, kom då ihåg Jesus Kristus, rättfärdighetens sol, med salighet under sina vingar! Tro icke att minnet af korsbäraren skall komma din lycka att blekna. Minnet af honom skall helga din glädje och böja dig i ödmjuk tillbedjan för honom, som af kärlek till dig behagade göra Jesu väg så svår och törnig, att din kunde få blifva så lätt och ljuflig. Och då, när din väg ändrar sig från synpunkten af de ändliga tingen — och det gör den utan tvifvel — så har du icke blott tomhet och saknad kvar, du har Jesus, din frälsare, som säger: »Jag vill aldrig öfvergifva dig» och ännu skall lof och tack stiga upp från ditt hjärta i stället för knot och förtviflan. Din verkliga lifslycka kunde dock icke tagas ifrån dig, när allt annat visade sig förgängligt.

Kom därföre äfven ihåg Jesus Kristus i motgångens dagar. På dag följer natt, på sol följer moln, så har Gud i sin vishet ordnat vårt yttre, men äfven vårt inre lif. Måhända hafva dina ljusa dagar gått och de mörka hafva tagit vid. O, huru mörka de äro! I samma mån mörka, som forna dagar varit ljusa. Såsom hönan rufvar på sina ägg, så rufvar du på dina minnen. Men i dessa ligga inga växande frön till förhoppningar inneslutna. Framtiden ligger såsom ett djupt, mörkt töcken för dig. Ingen vänlig stjärna lyser öfver din lefnads väg. Om morgonen kanske du säger: »O, att det vore afton!» Och då du om aftonen uppsöker ditt sömnlösa läger: »O, att det vore morgon!» Det är så förtvifladt mörkt nu, ty du glömde måhända i medgången Jesus, din frälsare, så att när du

Frikyrkliga samlingslokaler. Upsala missionshus.

förlorade lifvets lycka, förlorade du allt, som gaf fullhet och färg åt ditt lif. Så mycket hjärtligare och trägnare vill jag då nu mana dig: »Kom ihåg Jesus Kristus!» Kom ihåg huru han alltid och allestädes handlade med de olycklige: »Kommen till mig I alle som arbeten och ären betungade och jag vill vederkvicka eder!» Så säger han, och därefter handlar han. Den sörjande änkan i Nain, som följde ende sonen till grafven, gifver han tröst och hjälp. Med Maria och Marta gråter han vid deras broders graf och uppväcker honom från de döda. Då två af hans lärjungar voro på väg till Emmaus, fulla af djupaste mörker och nöd, nalkas Jesus dem och talar sådana ord med dem, att deras hjärtan blefvo brinnande. Om honom var det profetiska ordet förutsagdt: »Herren Guds ande är öfver mig, ty Herren har smort mig till att båda glädje åt de arma, sändt mig att förbinda förkrossade hjärtan, att predika frihet för fångna och förlossning för de fängslade, att predika ett nådens år ifrån Herren» (Es. 61: 1, 2). Och åter: »Det borttappade skall jag uppsöka, och det förskingrade skall jag föra tillbaka, och det brutna skall jag förbinda, och det kränka skall jag stärka» (Hes. 34: 16). Ack, du sörjande och bepröfvade själ, kom då ihåg Jesus Kristus! Får han ingå i ditt hjärta, skall han hålla gästabud där. Han skall fylla tomheten, lindra smärtan och förbyta förtviflan och knot mot stilla frid och ett undergifvet tack.

Lifvet för med sig icke blott lidande och mörker för själen. Äfven kroppen hemsökes ofta af lidande och nöd. Fattigdom och sjukdom hafva alltid blifvit ansedda såsom lyckans dödgräfvare. Och dock få de icke för alla gräfva graf åt lyckan. Varder det dig gifvet att under sjukdom eller fattigdom komma ihåg Jesus Kristus, så skall midt under ditt yttre betryck din lycka fortlefva lika blomstrande och frisk som under medgångens soliga dagar. Visst är fattigdomen en börda, och större i samma mån som de dina äro många att dela den med dig, men kom ihåg att Jesus var fattigare än du! Ehuru rik blef han fattig för din skull. Han skall icke nu, då han äger allt, lämna dig hjälplös. Han, som själf bar en kropp såsom du med samma behof af föda och kläder, vet hvad som göres dig