Sida 12
Segervisshet.
I.
Det var natt i naturen, men icke en mĂ„nskensljus eller stjĂ€rnstrĂ„lande sĂ„dan, utan en förfĂ€rligt mörk. Tunga, mörka moln skymde undan hvarje ljusstrĂ„le och mörkret blef allt intensivare ju lĂ€ngre det led mot midnatt â mörkast blef det strax före daggryningen. Det var sĂ„ mörkt, att man omöjligt kunde se handen ifrĂ„n sig eller urskilja nĂ„got föremĂ„l. Jag tĂ€nkte: Hur Ă€r det möjligt att denna stora mörkrets makt skall kunna besegras? Den sĂ„g ju sĂ„ öfvervĂ€ldigande stor och förhĂ€rskande ut, den tycktes kunna hĂ„nle Ă„t hvarje försök att rubbas ur sin maktstĂ€llning, den syntes kunna trotsa allt Dock, dess makt var icke sĂ„ orubblig som den syntes; den hvilade icke pĂ„ nĂ„gon fast och sĂ€ker grund. Ett par timmar senare, dĂ„ dess maktstĂ€llning tycktes otvifvelaktig och dĂ„ den var som allra starkast, begynte en ljus brytning vid östra horisonten att framtrĂ€nga. Den ljusa morgonrodnaden utvidgade sig allt mer och mer och inom kort var mörkrets store, hemske och mĂ€ktige jĂ€ttekonung besegrad af den segersĂ€lla och strĂ„lomgifna dagens drottning. Mörkrets makter flydde undan och gömde sig i kĂ€llare och jordens hĂ„lor; det var en fullstĂ€ndig seger för ljuset och dĂ€röfver fröjdade sig hela naturen â allt det anda och lif hade.
II.
För nÄgra Är sedan var det en mycket kall och lÄngvarig vinter.
I mannaminne hade man icke haft en sĂ„dan köld, sĂ„ mĂ„nga yrvĂ€dersdagar eller sĂ„ mycken snö. Hvarje Ă€lf var bunden med tjocka isbojor och hvarje grundare vattendrag bottenfruset. De tjocka iskalla molnen undanskymde solens klara strĂ„lar flera veckors tid. Det var i sanning en fornnordisk vinter. PĂ„ fönsterrutorna syntes »rosor mĂ„nga», men i naturens vĂ€rld sĂ„gs allt oĂ„terkalleligt förfruset och dödt. Nordanvinden hven skarp omkring husknutarne gĂ„ng efter annan och stora snödrifvor uppstaplade sig kring gĂ€rdesgĂ„rdarne pĂ„ landet och utmed husraderna i staden. Det var ett vĂ€ldigt snöskottningsarbete, som försiggick öfverallt, och jĂ€rnvĂ€gstĂ„gen försenades och hindrades mĂ„nga timmar och dagar ibland. Till skogen kunde man icke köra efter ett lass ved för den myckna snön. Ja, till och med skogens rofdjur nĂ€rmade sig mĂ€nniskoboningarna för att fĂ„ röna nĂ„gon slags barmhĂ€rtighet och medlidande. DĂ€rjĂ€mte var det vissa tider sĂ„ kallt att kvicksilfret frös, grĂ„sparfvar och gulspinkar lĂ„go döda i hundratal pĂ„ vĂ€garne. â Ja, det var i sanning en verkligt kall nordisk vinter! DĂ€rtill var den mycket lĂ„ngsam, Ă€nda till lĂ„ngt in i Mars mĂ„nad.
Köldens hÀrskarhand förde spiran öfver stad och land, och öfver allt hvad lif hade. Den öfvertÀckte allt med sin isiga, snöhvita och odrÀgligt kalla makt. Det sÄg ocksÄ ut som om ingenting i vÀrlden ens kunde eller vÄgade upptaga kampen mot denne vÀldigt isbepansrade och hÄrdhjÀrtade vinterfurste Den syntes sÄ stor och vÀldig och oöfvervinnelig i sin makt.
RĂ€tt hvad det Ă€r begynner dock en liten solstrĂ„le kampen emot köldtyrannen och hans hĂ€rskaror, hvilka under flera mĂ„nader illa tilltygat bĂ„de mĂ€nniskor och djur samt lĂ„tit mĂ„nga tusentals fattiga frysa och skakas af köld. SolstrĂ„len genombröt de tjocka snömolnens befĂ€stningar â vinterfurstens yttersta förskansningar â och snart följde millioner solstrĂ„lars anfall pĂ„ samma punkt i molnen, hvilka remna och försvinna. FrĂ„n en klar och hög position begynner nu belĂ€gringen. Det blir snart hett om öronen för fursten vinter och hetare för hvarje dag blir bombarderingen â han svettas och begynner grĂ„ta sĂ„ det öfverflödar af tĂ„rar. Slutligen mĂ„ste han efter en lĂ„ngvarig och hĂ„rd strid kapitulera och gifva sig pĂ„ nĂ„d och onĂ„d. Hans makt Ă€r totalt bruten, han afklĂ€des sin lysande och glĂ€nsande drĂ€kt ocb sjĂ€lf vrider han sig i dödsĂ„ngest och slutar i »ruskighet» sitt lefnadslopp.
DĂ€rpĂ„ triumferar solstrĂ„larne öfver ishjĂ€ltens död och öfver en vunnen storseger. Deras milda och goda hĂ€rskarinna tar sedan spiran i sin hand, lossar Ă€lfvarnes och smĂ„bĂ€ckarnes hĂ„rda bojor, lyfter is- och snötĂ€cket frĂ„n sjö och land, uppmjukar den kalla och hĂ„rda jordskorpan, vĂ€cker nytt lif i den stelnade naturens krafter â backarne begynna hoppa och springa, Ă€lfvarne brusa, fĂ„glarne kvittra och sjunga, trĂ€den knoppas, spritta och klappa i hĂ€nderna, blomstren pĂ„ markon vakna och slĂ„ upp sina kalkar till nytt lif, insekterna surra af förtjusning och mĂ€nniskornas hjĂ€rtan fröjdas och glĂ€djas. Allt det anda har fröjdas och beprisar solstrĂ„larnes stora seger öfver is- och snömajestĂ€tets makt i norden. O, det var en hĂ€rlig och glĂ€nsande seger, som vunnits, och verkningarna hĂ€raf voro sĂ„ stora, att de icke kunde af nĂ„gon uppskattas!
III.
Jag sĂ„g en gĂ„ng en tafla, som gjorde ett mycket allvarligt intryck i min sjĂ€l. Taflan förestĂ€llde eller sökte Ă„skĂ„dliggöra den sista antikristiska nöden. Ă taflan syntes en stad utmed hafvet. Utanför staden voro en stor hop mĂ€nniskor samlade i den största upphetsning mot hvarandra. Upprorsandan och hatets eld lĂ„gade i deras hjĂ€rtan och gnistrade fram ur ögonen. Staden hade af socialisterna stuckits i brand och lĂ„gorna omslöto kyrktornet. Bitterhet och hat afspeglade sig i de flestas anletsdrag och visade sig Ă€fven i handling dĂ€ri, att de sökte nedgöra hvarandra. Midt under detta tumult visar sig pĂ„ hafvet »tecknet i skyn» â korset, och framför detsamma Kristus. Ett virrvarr uppstĂ„r bland mĂ€nniskorna. Somliga böja sig ned, hopknĂ€ppande sina hĂ€nder till bön, andra knyta handen mot Kristus, Ă„ter andra vĂ€lkomna honom och upplyfta hĂ€nder och ögon emot honom under det andra vĂ€nda bort sitt ansikte, hĂ„lla hĂ€nderna för sina ögon, fly och ropa till bergen att de skola skyla dem för hans ansikte som synes i skyn. â Det Ă€r ett allvarligt och mĂ€rkvĂ€rdigt ögonblick som framstĂ€lles pĂ„ taflan. Det gjorde ock ett djupt intryck pĂ„ mig och det nitade Ă€nnu mer fast i min sjĂ€l vissheten om Kristi rikes slutliga stora seger öfver satans, syndens och mörkrets vĂ€lde. â
Korset Àr segertecknet, Kristus Àr segerhjÀlten, Segern Àr gifven och fullkomligt viss.
IV.
Det var ett sorgligt allvarligt ögonblick nĂ€r mörkrets furste, den gamle ormen, insprutade sitt gift synden i mĂ€nniskoslĂ€ktet. FrĂ„n den stunden begynte en tvekamp pĂ„ lif och död mellan tvenne stora osynliga makter om besittningsrĂ€tten eller herravĂ€ldet öfver mĂ€nniskovĂ€rlden i denna och den tillkommande tidsĂ„ldern. Ljusets makt och mörkrets makt hafva sedan dess bekĂ€mpat och komma allt framgent intill dagarnes Ă€nda och det slutliga afgörandets ögonblick intrĂ€der, att bekĂ€mpa hvarandra â de Ă€ro tvenne stora oförenliga makter, hvilka aldrig i tid eller evighet kunna sluta fred eller ingĂ„ nĂ„gon förlikning. Men hufvudfrĂ„gan Ă€r denna: Hvilken af dem skall segra ? â skall satans och mörkrets eller skall Kristi och ljusets makt göra det?
Vi förbigĂ„ hela de fyratusen Ă„rens historia. Det sĂ„g icke mycket hoppfullt ut för ljusets och sanningens seger. Men nĂ€r tiden var fullkommen, sĂ€nde Gud sin son, segerhjĂ€lten, som skulle söndertrampa ormens hufvud, upprĂ€tta Gudsriket pĂ„ jorden och gifva mĂ€nniskorna ljus och frid. TĂ€ta skĂ€rmytslingar mellan Kristus och den gamle draken förspörjes â det förestĂ„r en afgörande strid. PĂ„ Golgata utkĂ€mpas denna stora enastĂ„ende vĂ€ldiga strid
