Sida 14
mellan fursten för ondskans och mörkrets andemakter och Kristus, lejonet af Juda. Och kriget slutar dÀrmed att Kristus segrar i sin död och sitt till försoning för vÀrldens synd utgjutna blod. Han krossar ormens hufvud, öppnar dödens portar, uppstÄr ur sin graf sÄsom en triumferande segerfurste öfver satan, synd och död, hvarefter han Äter upptages till himlarne intill tiderna för alltings ÄterstÀllande.
I himmelen och i helvetet var Kristi stora seger öfver mörkrets makt kĂ€nd och proklamerad. Det Ă„terstod blott att pĂ„ jorden för mĂ€nniskoslĂ€ktet göra den kĂ€nd, och detta uppdrag gafs Ă„t Kristi vittnen. »Mig Ă€r gifven all makt i himmelen och pĂ„ jorden», kunde dĂ€rför Kristus sĂ€ga, »gĂ„n ut i hela vĂ€rlden och prediken evangelium.» Och frĂ„n denna tid begynner Kristi rike hĂ€r pĂ„ jorden sina strider och segrar. Till en början synes det sĂ„som senapskornet, mycket litet och ringa, men vĂ€xt har det gjort och ingen makt i vĂ€rlden har kunnat hindra dess tillvĂ€xt och utbredning. Alla försök ha gjorts för att fĂ„ det bort och undertryckt, men Ă€nnu tillvĂ€xer och segrar det, och helvetets portar ha icke kunnat vara det öfvermĂ€ktiga. Den eld, som Kristus kom att tĂ€nda pĂ„ jorden, den brinner trots alla försök under Ă„rtusenden att utslĂ€cka densamma â den brinner snart nog öfver hela jordens rund och aldrig har den brunnit sĂ„ som den nu gör. Det Ă€r rĂ€ttfĂ€rdighetens sol, sanningen, som kastar sina ljusa strĂ„lar öfver mĂ€nskligheten och för desamma mĂ„ste mörkret och hedendomen ovillkorligen vika. Under det nya Ă„rhundrade, som ingĂ„tt, skola stora och hĂ€rliga segrar vinnas för Kristi rike, men en Ă€nnu hĂ€rligare och ljusare tid förvĂ€nta vi â tiderna för alltings Ă„terstĂ€llelse. Apg. 3: 21.
V.
En aning gĂ„r för nĂ€rvarande genom vĂ€rlden, den nĂ€mligen, att nĂ„gonting stort och förskrĂ€ckligt Ă€r i görningen och arbetar sig fram, som helt och hĂ„llet skall förĂ€ndra tingens nuvarande ordning, Hvad Ă€r det som skall komma? Hvad Ă€r det som skall hĂ€nda? Jo, enligt Herrens ord, Kristus skall Ă„terkomma för att upprĂ€tta sitt rike pĂ„ jorden och för att fullstĂ€ndigt tillintetgöra och undertrycka ondskans makt. Vissare Ă€n ljusets seger öfver mörkret, vissare Ă€n solstrĂ„larnes seger öfver köldens makt, skall Kristus komma och göra slut pĂ„ djĂ€fvulens och den ogudaktiga vĂ€rldens vĂ€lde. Det skall en gĂ„ng blifva frid pĂ„ jorden, rĂ€ttfĂ€rdighet och Herrens kunskap skall blomstra och uppfylla henne med sin ljufliga vĂ€llukt och skönhet. NĂ€r man ser pĂ„ tillstĂ„ndet nu i vĂ€rlden, pĂ„ ondskan, orĂ€ttfĂ€rdigheten och brotten och huru stor mörkrets och satans makt Ă€r öfver folkskarorna, dĂ„ synes en förĂ€ndring till nĂ„got bĂ€ttre vara alldeles omöjlig, men nĂ€r den tid Ă€r inne, om hvilken det stĂ„r skrifvet: »Och jag sĂ„g himmelen öppen, och se, en hvit hĂ€st, och den som satt pĂ„ honom heter Trofast och SannfĂ€rdig; och han dömer och strider med rĂ€ttfĂ€rdighet. Och de hĂ€rskaror, som Ă€ro i himmelen, följde honom pĂ„ hvita hĂ€star, och de voro klĂ€dda i hvitt och rent fint linne, Och han har pĂ„ sin mantel och pĂ„ sin lĂ€nd ett namn inskrifvet: konungars Konung och herrars Herre. Upp. 19: 11, 14, 16. Och frĂ„n hans mun utgĂ„r ett hvasst svĂ€rd, att han dĂ€rmed skall slĂ„ folken (sina fiender), och han skall styra dem med jĂ€rnspira, och han trampar Guds den alls vĂ€ldiges strĂ€nga vredes vinpress», v. 15, â dĂ„ fullbordas Kristi rikes seger och dĂ„ sjunger man om seger i de rĂ€ttfĂ€rdigas hyddor; ty Kristus har segrat öfver vĂ€rlden, Kristus har fullkomligt krossat satans makt och bundit den gamle draken. En ny och segersĂ€ll ljuflig tid uppgĂ„r för jordens inbyggare under tusen Ă„r, hvarunder allt krig med storm och blodig klĂ€dnad upphör, rusdryckshandteringen försvinner, girighetsbegĂ€ret och fĂ„fĂ€ngan undertryckes, rĂ€ttfĂ€rdighet och frid kyssas, Herrens kunskap uppfyller jorden och frĂ„n hvarje hydda uppstiger jublets och lofvets offer till Gud â o, det blir en hĂ€rlig och salig tid!
DÀrefter förvÀnta vi de nya himlarne och den nya jorden, uppfyllda af rÀttfÀrdighet, kÀrlek och frid. Riket och makten och Àran tillhör Gud och Lammet; den frÀlsta skaran af alla folk, slÀkter och tungomÄl triumferar och fröjdas; de heliga Ànglaskarorna lofsjunga inför Guds tron; i oÀndliga jubeltoner höras: Kristus har segrat!
O. BĂ„ng.
JULFRID.
Skiss af E. Wân.
*
»Se sĂ„, nu ringer det igen â aldrig kan man dĂ„ fĂ„ vara i fred heller!» utbrast en ung flicka, som satt ifrigt arbetande vid fönstret i den vackra matsalen. Det stora, prĂ€ktiga huset tillhörde hennes far, grosshandlare Sterner, en bland de rikaste af staden W:s innevĂ„nare. Det var dagarne före jul och den unga Ellen Sterner var mycket upptagen med att ordna och fullborda de smakfulla och delvis dyrbara arbeten, hon förfĂ€rdigat till julgĂ„fvor Ă„t förĂ€ldrar, syskon och vĂ€nner. MĂ„ngen natt hade hon setat uppe för att fĂ„ dem fĂ€rdiga och Ă€nnu Ă„terstod Ă„tskilligt; dĂ€raf hennes otĂ„liga utrop. »Se efter Anna, hvem det Ă€r», uppmanade hon sin yngre syster, som Ă€fvenledes var sysselsatt med att arbeta pĂ„ en julklapp.
Anna Ă„terkom snart och förkunnade, att det var sömmerskan, som skulle sy Ellens balklĂ€dning. Ȉ h, Ă€r det hon!» Och förtjust kastade Ellen frĂ„n sig arbetet och sprang ut i tamburen. DĂ€r ute stod en ung, blek kvinna; hennes hatt, kappa och klĂ€dning voro fulla af snöflingor, ty ute föll snön i massor. »Ja sĂ„ â det var bra, att fröken kom â fröken har blifvit mig rekommenderad af kapten L:s fru, och jag hoppas min klĂ€dning blir vĂ€l sydd! Kom med mig upp pĂ„ mitt rum och tag mĂ„tt â tyget har jag ocksĂ„ dĂ€r» â O, ett sĂ„ förtjusande rum det vari Den unga sömmerskans blĂ„ ögon dröjde med synbart vĂ€lbehag vid de fina oljemĂ„lningarna pĂ„ vĂ€ggarna, de vackra krukvĂ€xterna vid det stora, höga fönstret och de dyrbara vaserna och smĂ„sakerna pĂ„ hyllorna. Men hon tog hurtigt itu med arbetet, och trots sin blekhet sĂ„g hon dock sĂ„ glad och lycklig ut, att Ellen ej kunde undgĂ„ att tĂ€nka: *Hvilket behagligt utseende!» â »Jag önskar fĂ„ klĂ€dningen fĂ€rdig till juldagen pĂ„ eftermiddagen, ty dĂ„ Ă€ro vi bjudna pĂ„ bal till min morbror, major StjernsvĂ€rd â det gĂ„r vĂ€l, fröken har ju tvĂ„ och en half dag att sy pĂ„!»
»Skall den vara fÀrdig sÄ snart? Det sade ej fru L.», svarade sömmerskan och sÄg betÀnksam ut. »I dag Àr det fredag och
