Sida 20
Kriget och missionen.
Från slaget vid Elandslaagte: Engelsmännen storma boers batterier och finna endast en lefvande man.
en gripande ironi ett af krigens resultat. Ett engelskt regemente lyckas efter de mest energiska ansträngningar och med ofantliga förluster att storma några af boernas batterier. Och hvad finna de där? Jo, en enda lefvande man, och äfven denne invalid! Är icke detta en talande illustration till aposteln Jakobs ord: »I dräpen och afundens och kunnen intet vinna?»
Den ensamme mannen å vår bild erinrade oss om en annan ensling i hjärtat af Afrika, en man som ock hade kämpat till det yttersta och nu med döden för ögonen på sina knän befaller sin ande i Guds händer och hvars sista uttalade önskan på jorden är att Gud skall låta skaror af fridens evangelii förkunnare intränga i den mörka kontinenten med frälsning för dess olyckliga folk. Den ensamme kämpen var en af Englands ädlaste söner, David Livingstone. Med rörande kärlek, nästan utan motstycke i historien, bära tvenne af Afrikas barn på sina axlar den dyrbara bördan af deras älskade lärares stofthydda hundradetals mil genom en half världsdel till kusten, på det att den må kunna gömmas till Herrens dag bland stoftet af Englands störste hjältar.
Tjugusju år senare skickar samma kristna England hundratusentals män för att med uppoffring af lif och oerhörda kapital — icke sprida evangelium, utan för att med ett krigs alla olyckor för lång tid hämma och delvis omintetgöra frukten af det arbete, skaror af nitiska missionärer i Herrens kraft fått utföra. Hvilken himmelsskriande motsägelse ligger det ej häri!
Och kasta vi våra blickar österut, till det arma Kina, där också krig och uppror bragt människornas sämsta lidelser i svallning, så träda äfven där motsatserna oss till mötes. De klockor, som nu därborta skulle ringa in glädjens och fridens fest, hafva antingen tystnat eller ljuda såsom dystra begrafningsklockor. Flera tiotal trogna missionsarbetare, däribland flera af våra egna landsmän, samt hundratals, ja, kanske tusentals kristna kineser hafva under grymma lidanden med sitt lif fått besegla sitt vittnesbörd om Jesus, och andra hafva fördrifvts från hem och allt, med möda räddande lifvet. Resultatet af nitiskt arbete och stora uppoffringar har skenbart förstörts och missionsarbetet för lång tid hindrats. Och fråga vi hvad orsaken är, så kunna visserligen kortsynta människor tvista därom, ehuru den ligger i öppen dag för den som vill se. Den är i Kina såväl som i Afrika ytterst människors fåfänga ärelystnad, maktbegär och otyglade själfviskhet.
»Frid, frid!» ringa julklockorna under det att krigets åskor dundra. Underliga motsägelse! Två tusen år hafva snart flytt sedan det kunde sägas: »Han har kommit och förkunnat evangelium om frid.» Och ännu rasar striden jorden rundt. Hvilka motsatser! Må vi dock ej förvillas af hvad som synes! Den märkligaste af alla paradoxer har dock uttalats af fridsfursten själf, då han sade: »Menen I att jag är kommen att gifva frid på jorden? Nej, säger jag eder, utan strid.»
Så länge syndens förbannelse vidlåder jorden måste evangeliets mission gå fram under strid. Framåt går den dock alltid. Och det skall komma en dag, då »världens rike har blifvit vår Herres och hans smordes.» Då, när »intet förbannadt skall vara mer», skall det visa sig att Gud är den »som örlig stillar på hela jorden». Då skall löftet uppfyllas: »på friden skall ingen ände vara.»
Efr. Sbm.
*
Bepansradt järnvägståg.
Källa: Project Runeberg ·
