Julfrid: 1901

det synliga deltagandet i arbetet. Tre af dessa finna vi afbildade här och om hvar och en af dem kan det sägas att han lämnade ett mycket kännbart tomrum efter sig, men också ett välsignadt och älskadt minne.

Främst bland dessa märka vi Carl Andersson från Vaxholm, under hvilket namn han var mest känd, denne vårt lands på senaste tid mest populäre evangeliske folktalare.

Det behöfdes en diger bok och en särskild förmåga att utförligt och troget teckna denne märklige mans gagnande lifsgärning. Ty likasom Carl Anderssons lif var i ovanlig grad fruktbärande för Guds rike var hans person så originelt anlagd och utvecklad att hans like ej på länge torde uppträda bland oss. Och sällsynta personligheter kräfva sällsynta förmågor för att klart framställas för andra i minnesteckningens form.

Carl Andersson hade en rik naturlig begåfning och var en präktig typ för befolkningen i sin födelseprovins, Småland, liflig. kvick och fyndig, rastlöst verksam, okufligt energisk, djupt, känslig för andliga intryck. Under hans ungdomstid gjorde detta att hans kamrater samlades kring honom såsom ledaren i dryckeslag och vilda upptåg, och detta så mycket mera som han en tid i egenskap af gästgifvare tillhandahöll dem med det i dylika fall oumbärliga brännvinet.

Men så öppnades hans ögon för syndens förfärliga lön. Han kom i djup syndanöd och mycken själsstrid, men fick så blicken på Guds lamm och blef med ens en annan människa. Han hade sett mörkret i dess fästen och fasade därför lika mycket som han sedan älskade ljuset. Att själf vandra i ljuset och föra andra till ljuset blef nu hans lifs mål, hvilket han under hela sin långa lefnad oaflåtligt höll för sina ögon. Med hela sin eldiga själ kastade han sig in i arbetet för själars frälsning och Gud gaf honom häri en ovanlig framgång. Det säges om grefve Zinzendorf att han aldrig haft mer än en passion och dess föremål var Jesus. Om Carl Andersson kan det sägas att han likaledes hade blott en passion och det var att vinna själar för Jesus. Betecknande för hela hans lif efter omvändelsen äro dessa hans sista ord: »Jesus, Jesus, fräls mycket folk! Amen, amen!»

Genom ett innerligt böneumgänge med sin frälsare tillägnade Carl Andersson sig i ovanlig grad dennes sinne och därigenom förvandlades till och med hans af naturen något sträfva utseende på ett egendomligt sätt. Sällan såg man en människa så som han stråla af lycka och kärlek. Det var öfverflöd därinne i hjärtat och det måste strömma ut. Ganska karaktäristisk är i det afseendet följande lilla anekdot om honom.

Han hade en gång förmåtts att fotografera sig, men när han fick se profkortet, sade han på sitt vanliga rättframma, godmodiga sätt: »jag tycker inte om det». På tillfrågan hvarför icke svarade han: »lycklig är jag och lycklig vill jag se ut». När man fick honom att skrifva sitt namn i en födelsedagsbok ritade han ofta efter med stora, ojämna bokstäfver ordet: »lycklig».

Och kärleken lyste, som sagdt, ej mindre än lyckan ur hans barnafromma ögon. När de ofta stodo fulla af tårar, då han inför en människoskara kände sig alltför rörd af Guds kärlek och själarnes dyrbarhet för att kunna tala, verkade detta kraftigare än många predikningar.

Denna kärlek i blicken drog med makt de små barnen till honom och det gladde honom synbart, ty Carl Andersson var en barnavän. Men den kom ock de mest förhärdade brottslingar och fräcka syndare att vekna. Denna underbara förmåga att kunna öppna hjärtedörrar gjorde att hans arbete i det enskilda kanske bar rikare frukter än hans offentliga verksamhet. Att hans samtid uppfattade denna hans särskilda begåfning synes däraf att han hade öppet tillträde till hvarje cell i våra fängelser.

Carl Andersson älskade ungdomen varmt, ty ett ungdomligt sinne brann i honom in i sena ålderdomen. Denna kärlek dref honom att i många år arbeta med ifver för ett soldathem å Kronobergs hed, hvilket nu står som en den skönaste minnesvård öfver honom. En bild däraf finna vi å föregående sida.

Huru hans känsliga hjärta brann af nit för hans födelsebygd och huru betydelsefullt hans missionsarbete i Kronobergs län var, därom vore mycket att säga, men utrymme saknas härför..

Carl Andersson var hvad man skulle kunna kalla en ögonblicksmänniska, utan att därför vara nyckfull eller ombytlig. Detta gjorde att han lika litet kunde bindas i något formväsen som i något partiintresse. Sauls rustning passade ej honom, naturbarnet. Till och med ett mötesprogram kunde bli för mycket bindande för hans lifliga ande. Ofta föreföll han vid sådana tillfällen som en fågel i buren, i synnerhet om mötet blef torrt eller på något sätt vek af från andens ledning. Då bröt han ibland hela den utstakade planen, men det förlät man honom hjärtans gärna. Ty kom anden öfver Carl Andersson, då blef det lif i ett möte. Då kunde han frikostigt strö omkring sig en brokig blandning af de skarpaste sanningar, blixtrande tankar, humoristiska små anekdoter, naturpoetiska bilder och framför allt pilar ur sitt vida, varma hjärtas rika koger.

Man har kallat Carl Andersson »Sveriges Moody« och det ej utan skål. Ty om han ock stod långt efter Amerikas store evangelist i snille och ledareförmåga, fanns det många likheter dem emellan, och liksom Moody lämnade Carl Andersson efter sig det renaste minne, som i långliga tider skall göra hans lifsgärning fruktbärande.

*

Anders Lundmark.

Ungefär samtidigt hemkallades Östergötlands ansgariiförenings predikant Anders Lundmark.

Han var en af dem som genom C. O. Rosenius vunnits för Herren och som gått i pastor Ahlbergs utmärkta predikantskola i Örebro.

Äfven Lundmark brann af nit för evangelium och utförde ett mycket godt arbete i sin mästares tjänst. Han var ock mycket älskad och aktad i sin umgänges- och verksamhetskrets. Det berättas många älskliga drag om hans gudshängifvenhet, hans rena vandel och hans nit i arbetet, och det ansågs att hans verksamhet afbröts allt för tidigt ehuru han var nära 60 år, då han fick gå hem.

*

Nils Månsson.

Nils Månsson, den gamle skånske veteranen i evangelium, utöfvade ock under sin långa, verksamma lefnad ett mycket vidsträckt inflytande.

Hans anläggning och andliga fostran gjorde honom till en pelare ibland Guds folk. Han var en ovanligt kraftfull natur både till kropp och själ. Hans bestämda karaktär framlyser redan i de lugna dragen af hans ansikte. Sedan åldern strött sin snö i hår och skägg hvilade det något patriarkaliskt, förtroendeingifvande öfver honom.

Det är själfklart att en man med en sådan fasthet i sinnet, med hans klara förstånd samt stora organisatoriska förmåga skulle komma att intaga en ledande ställning. Från början af Svenska missionsförbundets indelning i distrikt ända till kort före sin hemgång var han en af detsammas mest ansedda distriktsföreståndare. Som sådan gjorde han en mängd missionsresor ofta långt utom sitt distrikt och ledde en ofantlig mängd missionsmöten.

Han var en flitig såningsman och skall säkert på den stora skördedagen komma och bära en myckenhet af kärfvar.

*

»De som hafva undervisat många till rättfärdighet skola lysa såsom stjärnor i evigheters evighet.» Dan. 12:3.

Efr. Sbm.