Filosofiska bref om själens tillstånd efter kroppens död

renhet kan här ingenting uträtta. Jag tror, att du, i anledning af det som redan är sagdt, inser, huru litet man kan förmoda, att menniskan sjelf genom blotta förnuftets bruk kan hafva fallit på tanken om sin odödlighet, och aldraminst kan man förmoda en sådan tanke af förnuftet i de äldsta oupplysta tiderna, då det egde en så ringa kännedom om den materiella, och än mindre kunde känna den immateriella naturen; således, om du icke vill härleda denna tanke från en medfödd naturdrift, så återstår ej annat, än att uppsöka ursprunget dertill uti en öfvernaturlig gudomlig uppenbarelse. Jag måste ock bekänna, att jag aldrahelst är benägen att härutinnan söka dess upprinnelse; eljest kan jag aldrig få någon förklaring deröfver på ett sätt som tillfredsställer mig. Om menniskosjälen är ämnad till odödlighet, om menniskan hvarken af förnuft eller af naturligt begär kunde vägledas att känna denna sin bestämmelse, och hon likväl borde lefva på ett dermed Öfverensstämmande sätt, så kan jag begripa, att det var förenligt med den högsta visheten, som medelst naturdrifter leder djuret till dess ändamål, att genom en öfvernaturlig uppenbarelse visa menniskan hennes bestämmelse och vägleda henne till att lefva på ett sätt, som svarade deremot. Jag kan begripa, att Skaparen på flere än ett sätt kunde underrätta nienniskans stamföräldrar om detta deras höga kall, och att begreppet om odödlighet således kunde fortplantas från dem till alla deras efterkommande, från föräldrarne till barn och barnabarn. Denna tanke