Sida 169
Efterskrift
1-130
ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
Finnos alltså uti en inskrift i, motsvarande diftongen æi, är detta ett tecken på jämförelsevis hög ålder, såvida icke andra omständigheter visa, att inskriften tvärtom är mycket ung. Motsvaras diftongen æi af ei, visar detta, att inskriften är något yngre, hvaremot från beteckningen ai ensam ingen slutsats kan dragas.
Det är svårt att förstå, huru diftongen æi kunnat komma att betecknas med runan i, då af gammalt beteckningen ai var därför bruklig. Därför synes det sannolikt, att i är en tillnärmelsevis ljudenlig beteckning och att uttalet varit det af æi uppkomna ë. Det är åter mycket lätt att förstå, hurusom detta ë kunde betecknas med ai. I de äldsta inskrifterna brukades ai som tecken för ë af gammal vana sedan den tid, då man uttalade æi, ty det är bekant, hurusom ofta en beteckning fortlefver långt efter att det ljudförhållande försvunnit, den en gång återgifvit, jfr t. ex. den svenska rättstafningens stumma konsonanter i dj, gj, hj, ]j, hv. Efter hand har man afsiktligt användt denna digrafiska beteckning ai för ë, som visserligen icke var ljudenlig men i alla fall icke utsatte för felläsningen i, såsom beteckningen i gjorde, och numera var oskadlig, då æi icke vidare fanns i språket. Att beteckna ett vokalljud med två tecken var i forntidens rättskrifning ingenting ovanligt, i afseende på runor behöfver blott hänvisas till Söderbergs redogörelse för beteckningen å 1. Karlevi, s. 27. Det kan ock med skäl ifrågasättas, huruvida Karlevi-stenens diftonger icke äro blott enkla vokaler; dess ai motsvarar blott i två fall diftong, i fyra fall ä-ljud, och beteckningen au brukas för diftong i två fall, men ersättes i två af U.
Då den stungna runan \ e kom till större användning, hafva vissa ristare kommit att förbättra digrafen ai som tecken för ë till ei. hvilket bättre påminde om ljudet ë. Af ofvanstående redogörelse framgår, att ei förekommer blott i jämförelsevis yngre inskrifter.
Att från digrafen ei för det enhetliga ljudet ë komma till den enkla beteckningen e, var en reform, som försiggick i slutet af den runsvenska tiden och torde kunna hänföras till 1100-talet.
Vid midten af 900-talet torde diftongen æi blifvit ë i vårt språk, men beteckningen för detta ljud stadgade sig alltså först på 1100-talet. Ehuru jag således är benägen att anse, det de gamla diftongerna æi, au, øy äro sammandragna till resp. ë, ø, ø i de öländska runinskrifternas språk, har jag dock vid transskriptionen bibehållit beteckningen för diftong för att bibehålla öfverensstämmelsen med det af Söderberg utgifna h. 1.
Som ett kännetecken på jämförelsevis hög ålder framhåller Söderberg, s. 87, med rätta, att stenen blifvit rest ute på fältet soin en minnessten vid allmän färdväg, enär det synes, som om man efter kristendomens införande snart öfvergått till att resa runstenar som grafvårdar på kyrkogårdarna. Att, seden att resa minnessten på fältet lefde, äfven sedan 0 kom i bruk som tecken för o, visar 25. Dröstorp, som Söderberg antager befinna sig på sin ursprungliga plats. Detsamma torde gälla om den ansenliga 37. Lerkaka. Runstenarne 5. Borgby och 10. Alflösa visa, att den upplefde införandet af beteckningen ei. Ett förebud oin den nya seden utgör 36. Bjärby, som står vid vägen efter gammal sed, den brukar ock U för o, men inskriften anmärker om den döde: »Han är begrafven i kyrkan.»
Söderberg påpekar, s. 87, att alla med konstiga slingor prydda runstenar på Öland (till antalet 12) uppenbarligen varit resta på kyrkogården. Af dessa runstenar uppräknar
Källa: Project Runeberg ·