Ölands runinskrifter. Första bandet.

TILLÄGG.

135

sati sattr, satti för norskt sættr, sætti och U é för norskt øy. Sitt eget II för norrmannens ali har runristaren också oriktigt insatt i ordet huki i A. Däremot kunna stain, tailS i B vid sidan af II icke stämplas som norska former, utan utgöra blott ett bibehållande af det gamla skrifsättet som i samtida danska inskrifter (jfr Hedeby- och Danevirke-stenen).

Det synes emellertid svårligen tänkbart, att den danske ristaren, änskönt ban i strofen användt den i Norge okända runan Cp m, ändock skulle mot sitt gehör brukat (X i* för ^ R och till och med infört denna afvikelse från sin vanliga danska rättskrifning i den enligt prof. Wimmer af honom själf författade inskr. B. Detta norska uttal med r för danskt n måste i hans ögon hafva varit alldeles betydelselöst; att han i öfvervägande dansk omgifning skulle upptagit det som egen uttalsvana, förefaller föga sannolikt.

Detta bruk af (X r för R kan sålunda efter min mening icke förklaras soin en inverkan af norskt språk på den danske ristaren, det måste, soin prof. Bugge antager, härstamma från en norsk eller, som jag förmodat, isländsk affattare af inskriften. I denna affattning måste ock runan Cp m hafva begagnats, då det icke är tänkbart, att denna runa insatts för någon annan form af 111 vid ristningens utförande, ehuru det odanska bruket af fX. f för ^ R lemnats oantastadt. Denne affattare har sannolikt lärt sig runor, och sålunda äfven (p m, af sina danska kamrater, hvilka det ju är naturligast att tillskrifva tanken på upprättandet af en minnesvård och äfven utförandet af själfva ristningen. Den norsk-isländska affattaren kan då alltför väl på stenen själf hafva gjort utkast till inskriften, som han enligt mitt antagande affattade på forndanska.

Att inskr. B således också härrör från den norsk-isländske skalden, skulle ju kunna stödja prof. Bugges uppdelning af denna inskrift i följande verser: Stœinn Så vas Sattr œftÍR Sibba hinn fróða, Sun Fuldars, en hans UÖi Satti, at Øy dauðsœið [hanum Sig in kueðr~\.

Att första raden enligt Wimmers undersökning här nedan skall tolkas: stæinn Såsi is Sattr, är utan metrisk betydelse, och om utrymmet gör gissningen hånum mindre sannolik, ändrar detta ej meningen. Bugge föreslår ock som ett mindre sannolikt alternativ: ægir of IcueÖr. Om Bugges tydning se nedan s. 141.

Dessa verser förefalla emellertid en smula tungrodda och knappt värdiga en skald, som kunnat åstadkomma det lättlöpande drottkvådet. I metriska runinskrifter är det ju ett mycket vanligt förhållande, att början på prosa anger, af och öfver hvem stenen rests, och den metriska delen firar den döde, jfr t. ex. Runverser nr 63—66, ty att prof. Wimmer med rätta antager inskr. B som inskriftens början, anser jag uppenbart. Det förefaller därför sannolikare, att Söderbergs och Wimmers antagande är riktigt, att inskr. B är på prosa. På sin höjd vore det tänkbart, att de två sista raderna, hvars tausaiþ har en poetisk anstrykning, kunde vara ett. verspar.

Inskriften på Karlevi-stenen, som är ristad till minne af en dansk höfding, kommer ock att upptagas i det danska runverket (De danske Runemindesmærker) och har därför