Ölands runinskrifter. Första bandet.

1-140

ÖLANDS RUNINSKRIFTER.

I fråga om inskriften A äro skiljaktigheterna obetydliga och öfva intet inflytande på tolkningen: S(öderberg) rukstarkr: W(immer) ruk: starkr, S. kruntar: W. • kruntar.

Inskriften B börjar med -f- Sta[ill], hvars [in] S. anser alldeles försvunna, hvaremot W. ser svaga spår af i ocli kännestrecket in. I Sa ser S. blott nedersta delen af staf-varne, W. ett svagt spår af mellanstrecket i S. Hvad S. s. 22 fattar som en lemning af en staf och betecknar med c, förklarar W. vara en fåra af annat skaplynne än de huggna strecken, utgående mellan stafvarne af -flX i raden till höger. W. finner åter en otvifvelaktigt huggen staf, som fyller hela raden, mellan ta i raden till höger. S. anger nedersta delen af denna staf vara kanten af en afflagning och för ojämn att vara huggen; toppen anser äfven S. vara huggen och sammanställer den mod strecket d, mellan It i raden till höger, till runan S, som . hvars nedersta del äfven W. fattar strecket d. Öfre stafven och mellanstrecket till S anser väl sålunda W. alldeles afflagade. Antagandet, att strecket c utgör högra gränsen för afflagningen och icke den vänstra, är alltså det väsentliga nya i prof. Wimmers läsning af denna del af inskriften.

Ett afgjordt framsteg betecknar däremot prof. Wimmers tolkning af den iakttagna ristningen, ty Sta[in • sasi • is] • satr har talrikare motstycken i runinskrifter än Sta[ill • sa • uas • satr, lyckligtvis är denna bättre tolkning äfven förenlig med Söderbergs läsning och det är alltså af föga praktisk betydelse, 0111 strecket c befinnes ristadt på högra eller vänstra sidan om afflagningen.

I afseende på tredje raden af inskriften B skiljer sig prof. Wimmer från Söderberg genom tillfogandet af den för tydningen viktiga iakttagelsen, att radens allra sista staf-fragment icke kan hafva haft kännestreck i toppen.

Utom nyss anförda riktigare tolkning af början på inskriften B lämnar prof. Wimmer flera andra bidrag till dess tydning.

För tolkningen af inskriftens slut är det af vikt, huruvida skiljetecken kunna antagas vara bortslagna efter tailS och efter aiþ. Prof. Wimmer anser det sannolikt, att efter taus funnits en punkt, anbragt tämligen långt ned med hänsyn till bistafven i det följande \ a. Möjligheten kan ju icke förnekas, men uti inskriften B står punkten i öfriga fall ofvan bistafven: framför aiftir, at och efter Slin; att den står under bistafven af \ a efter fruþa är icke jämförligt. I alla förekommande fall står punkten i jämnhöjd med eller ofvan knäet af h S, hvilket den punkt icke skulle göra, som vore bortslagen efter taus. Att punkt funnits efter tailS, synes alltså kanske möjligt men mycket osäkert. Fattas tailS med Bugge och Wimmer som första led af en sammansättning, är denna punkt heller icke af någon betydelse, annat än så tillvida, att dess saknad vore ett starkt stöd för denna uppfattning och ett hinder att uppfatta taus som gen. sg. dauÖs af adj. dauðr, hvilken tolkning ju kunde ligga nära.

Viktigare är frågan om punkten efter aiþ, emedan antagandet af en sådan omöjliggör den af prof. Wimmer framställda tolkningen af inskriftens slut. Prof. Wimmer invänder i bref mot antagande af punkt mellan aiþ och sista runan, att afståndet är lika stort mellan åtskilliga andra runor, t. ex. mellan ti i S&ti i samma rad, mellan topparne af i fulkin och y\ i tulka samt säger sig på stenen ha försökt supplera sista runan och funnit både och ‡ passa utan att punkt kräfdes, och har bestämt sig för \ a

i sin tolkning. Nu råka emellertid de två sista runorna i fruþa stå i raden ofvanför,