Ölands runinskrifter. Första bandet.

TILLÄGG.

141

sålunda att stafven i dess a är fortsättning af stafven i |l uti aiþ men sista runan ett stycke längre från aiþ än þ från a uti fruþa. Då afståndet mellan |) och a i fruþa alis icke är ringa, är det svårt att värja sig för den uppfattningen, att det ännu större afståndet mellan precis samma runor uti inskriftens slut måste vara orsakadt af ett fordom mellan dem befintligt skiljetecken. Antagandet af detta skiljetecken stödes af sannolikheten, att sådant saknats efter taus, då sålunda taiisaiþ bildat ett ord.

Däraf att at • U måste betyda 'vid ön' som Söderberg ofvan s. 26 påpekat, icke 'på ön', drager Bugge, Aarb. f. nord. Oldk. 1900, s. 3 den slutsatsen, att dessa ord icke kunna höra till sati utan måste börja en ny sats.

Bugge supplerar slutet förslagsvis sålunda: at øy dauÖsæiÖ [hanum œgir kueÖr] »Ved Øen kvæder Havet for hain en Dödssang' och jämför Ynglingatals vers om Yngvar ok austmarr jgfri sænskum Gymis Ijóö at gammi kueÖr.

Med detta förslag har han dock blott velat antyda, i hvilken riktning tydningen bör sökas, ty visshet om det, rätta är omöjlig att nå. Ordet tausaiþ tydes af Bugge som en sammansättning dauð-seiðr, och med detta bruk af seiör 'trollsång' jämför han, att isl. skalder använda seiör (liksom det synonyma galdr) i poetiska uttryck för »strid»: sverÖa seiör, vigra seiör. Wimmers tolkning af tausai[) som dauös-hæiö 'den dödes heder' ger samina mening.

Äfven af den inskrift med latinska bokstäfver, som finnes på Karlevi-stenens baksida, se afbildningen s. 36, gifver Bugge, Aarb. f. nord. Oldk. 1900, s. 6 f. en skarpsinnig och intressant tolknin»;. Då de ristade orden icke motsvara hvarken namn eller

o o

andra ord i något germanskt språk, sluter Bugge, att de utgöra en minnesskrift öfver en man af keltisk nationalitet. Det vanliga uttryckssättet i kristna britanniska minnesskrifter från den äldre medeltiden är, att den dödes namn sättes i gen., följdt af fili (fil. 1. f.) med faderns namn i gen. Namnet tlinoni har keltisk klang, hvilket styrkes med många snarlika namn, t. ex. skalden Nine, som ock kallas Ninnine, och historieskrifvaren ]SFennius, Ninnius, Ninius. Äfven ordslutet -eh, som tillhört faderns namn, är keltiskt, och äfven annars förekommer faderns namn utan latinsk ändelse, t. ex. Ciniod filius Wredech m. fi.

Formen af bokstäfverna säger Bugge godt passa till detta antagande. Formen af e är vanlig i kristna inskrifter i Britannien under den äldre medeltiden; i Britannien förekommer äfven, att i har korta tvärstreck upptill och nedtill och är längre än öfriga bokstäfver och att 0 är mindre.

Ofvan s. 16 anför Söderberg, att Karlevi-stenen fordom stått mellan två grafhögar, och s. 18, att Sibbe jordats i den ena men i den andra någon af hans följe. Bugges genialiska tydning innebär, att denne varit en keltisk man, en skotte eller irländare, som äfven fått en minnesskrift på stenen, förmodligen utförd af någon landsman i följet. Dessa kelter lia sannolikt redan i Britannien slutit sig till följet.

Som ett mindre bidrag till tolkningen af Karlevi-inskriften kan nämnas, att S. Bugge på anförda ställe s. 2 påpekar ur Searle Onomasticon namnet Fulder, dat. Fuldre c. 1000