Sida 38
Inledning
KARLEVISTENEN.
35
låter icke förena sig med do mera trovärdiga underrättelser vi erhålla från annat håll Saxo berättar (i 10:e boken) att Styrbjörn blifvit fördrifven af sin farbroder och kom soin hjelpsökande flykting till Danmark. Harald Gormsson mottog honom i allo vänskapligt och lofvade honom sin hjelp emot farbrodern Erik.1 Under det Harald i östra delen af Danmark var sysselsatt med förberedelserna till tåget mot Sverige, blef han bortkallad till södra delen af sitt land genom ett infall af tyskarna.2 Den redan omkring Styrbjörn samlade hären brann emellertid af otålighet och tvang denne att afsegla utan att invänta kungen. Om företagets utgång nämner Saxo endast, att Styrbjörn föll. Men Saxos berättelse kompletteras genom inskrifterna på två skånska runstenar, som blifvit resta till minne af förnäma danskar, som fallit i slaget vid Upsala, den ene vid Hällestad i Torna härad, den andre vid Sjörup i Ljunits härad.3 Af dessa inskrifter framgår, att flykten varit allmän bland danskarna i slaget, men tillika att de dessförinnan kämpat tappert. Antagligen har slaget fortgått till Styrbjörns fall, då danskarna funnit stridens fortsättande ändamålslöst och dragit sig tillbaka till sina skepp. Bland dem, som undkommit, har det otvifvelaktigt funnits många sårade. Jag tänker 111ig som en möjlighet, att den på Karlevistenen omtalade danske höfdingen varit med i slaget på Fyrisvall, der blifvit sårad och dött under hemfärden på sitt skepp. Hans män hafva jordat honom på närmaste strand jemte någon af hans ledsagare, som på samma sätt funnit sin död. En norsk skald, som befunnit sig i höfdingens följe, har diktat till hans åminnelse en vers, som inhöggs på den vid grafven resja stenen. Utan tvifvel hafva många norrmän deltagit i danskarnas tåg till Upsala, då stora delar af Norge under denna tid omedelbart lydde under den danske kungen.
Jag kan naturligtvis icke påstå, att antagandet att Karlevistenen är rest öfver en man, som deltagit i slaget på Fyrisvall, är säkert; men jag menar, att detta antagande har sannolikhet för sig. Stenen fins vid den segelled, som danskarna otvifvelaktigt valt både för upp- och nedfärden, och inskriftens ålder öfverensstämmer med tiden för det berömda slaget, ty detta har stått något år omkring år 980.
Den förste, som lemnat en tolkning af inskriften på Karlevistenen, var riksantiqvarien Joh. Peringsköld, i Ättartal för Svea och Göta konungahus, 1725, s. 12. Till grund för hans tolkning ligger teckningen i Bautil. Han började läsningen längst till venster och fortsatte ända till slutet. Större delen af inskriften blef sålunda läst i bakvänd ordning, hvarigenom en högst märkvärdig och godtycklig tolkning framkom. De tre raderna längst till liöger blefvo väl lästa i rätt ordning, men då teckningen i Bautil här är mycket dålig, blefvo endast några få ord rätt uppfattade af Peringsköld.
1 Saxos framställning är i allo sannolikare än isländingarncs. Att Harald kunde vara benägen att åtaga sig Styrbjörns sak, är lätt begripligt. Han hade genom att slugt begagna sig af de inre striderna i Norge gjort sig till herre öfver detta land. Styrbjörns uppträdande erbjöd honom utsigt att på liknande sätt vinna inflytande äfven i Sverige. Jfr Jörgensen, Den nordiske Kirkes Grundlæggelse, s. 298.
2 Saxo säger, att infallet skedde under anförande af kejsar Otto, mon han har förblandat någon senare mindre gränsfejd med kejsar Otto den andres infall i slutet af år 974.
3 Liljegrens Runurkunder 1442, 1431; Wimmcr, De danske Runemindesmærker I, s. 82 och s. 93.
Källa: Project Runeberg ·