Sida 39
Inledning
36
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
Brocman, sora sjelf granskat Karlevistenen tillsammans med Langebek år 1753, liar meddelat en något förbättrad läsning af inskriften,1 men då ban läste densamma i samma ordning som Peringsköld, är hans tolkning af de sex raderna till venster icke bättre än hans föregångares. De tre återstående raderna äro något bättre uppfattade af honom än af Peringsköld, men lian hade lika litet som denne någon aning om att inskriften var stympad. Den, öfver hvilken stenen är rest, får derför namnet »Sibbo Utha sun», i öfversättningen »Sibbo Udson» (hos Peringsköld »Sibbo Uddson»). Brocmans tolkning gälde emellertid länge som lyckad och åberopas ännu hos Ahlqvist, Ölands Historia I, s. 42 (1822).
Den som fann rätta sammanhanget i inskriften, var den bekante, kringvandrande antiqvarien M. F. Arendt. Denne skickades af Tham på Dagsnäs till Helsingland och Öland för runundersökningar. Vid sin återkomst från Öland till Stockholm år 1817 meddelade han sin upptäckt, att Karlevistenen innehöll en fullständig vers i
Drottqvætt,2 och Kask, som då uppehöll sig i Stockholm, offentliggjorde Arendts läsning af versen, omskrifven på isländska, i Angelsaksisk Sproglære.3 Tolkning meddelas icke, och sjelf har Arendt icke skrifvit något om Karlevistenen. Af det sätt, på hvilket inskriften är omskrifven på isländska, finner inan, att Arendt icke haft någon riktig uppfattning af innehållet i versen.4
På grundvalen af Arendts läsning och transkription har riksantiqvarien Liljegren lemnat en tolkning af versen på Karlevistenen i sin afhandling Anteckningar rörande versar med runor.Liljegrens tolkning kan knappt sägas gifva något uppslag till en riktig uppfattning af versen. — Senare tolkningsförsök af Kafn, Erik Jonàson ocli Rosenberg äro refererade af lektor Bråte i ATS X, s. 262, hvarför jag här förbigår dem. — Den ofvan meddelade tolkningen af versens förra helming har jag alternativt föreslagit i bref till lektor Bråte jan. 1886; detta förslag är framstäldt i ATS X, s. 264; på sanima ställe har prof. Bugge närmare motiverat denna tolkning. Den senare helmingen hade redan blifvit väsentligen rigtigt tolkad af Rafn och Jonsson med undantag af adj. ørgrandari. Min tolkning af detta adj. och hela helmingen meddelades lektor Bråte i nyssnämnda bref och är tryckt på det anförda st. i ATS.
Utom runinskriften fins på Karlevistenen en annan inskrift, bestående af latinska majuskler. Deri är inhuggen i två parallela rader på stenens vestra sida, något till höger om midten; se närstående teckning.
1 Sagan om Ingvar Wid t far ne, s. 187, Stockholm 1862; Norrköpings början och dess äldre öden, sp. 84. Jfr ofvan s. 17 not. 1.
2 Se Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, III, s. 122.
3 Tryckt i Stockholm 1817.
4 Arendts läsning af versens runor har varit rigtig utom på två ställen: ban låser ur grandara och Pandils (i st. f. urgrandari och Yndils). Han omskrifver taiþir med deydir, rukstarkr med ryggsterhr och har läst urkrantara som två ord.
5 Det Skandinaviske Literaturselskahs skrifter, 17 Bind, 1820, s. 392 ff.
Källa: Project Runeberg ·