Sida 41
2. Algutsrums kyrka (Pl. IV. Nr 2)
2. ALGUTSRUMS KYRKA.
37
Alla bokstäfverna ilro kraftigt inhuggna på den blir ganska släta ytan. I raden till höger hafva de vexlande höjd; de längsta (I) äro öfver 8 cm höga; den minsta (o) har en höjd af blott 5 cm. Man läser:
--NINONI •1
Slutet är utmärkt genom ett litet halft kors. Emellertid är denna rad nu icke fullständig, utan början har förlorats genom den skada, som denna sida af stenen lidit. Att N icke varit den första bokstafven, finner man deraf, att i kanten af skadan, der den affallna flisan varit tunn, 3 V2 cm framför N lemning finnes af ännu en bokstaf, bestående i ett kort fragment af ett streck.
I raden till venster läses E H, hvarefter ett litet kors följer. Om framför E funnits bokstäfver, kan nu icke afgöras.
Hvad denna inskrift kan betyda, känner jag icke. Den fans på stenen 1634 (se Rhezelii teckning ofvan sid. 16); af bokstäfvernas form förmodar jag, att den blifvit inhuggen redan under en tidig del af medeltiden.
2. Algutsrums kyrka.
Pl. IV. Nr 2.
Literatur: L. 1324, B. 1076. — Rhezelius, Monvmenta Bunica in Olandia, konceptet 27 = utskriften 22. — Ahlqvist, Olands Historia ocli Beskrifning, II, 2, s. 209. — S. Bugge, Antiqvarisk Tidskrift för Sverige, X, s. 121. — E. Bråte, Upsalastudier, tillegnade S. Bugge, Upsala 1892, s. 8.
I Algutsrum fans fordom en runsten, som är känd genom afbildningar hos Rhezelius och Bautil. Den senare teckningen är signerad ined Hadorphs och Törnevalls initialer. Vi återgifva här pl. IV, fig. 2 den teckning, som förekommer i Utskriften af Rhezelii monumenta, der den har nr 22.
Enligt Rhezelius låg stenen år 1634 som golfsten vid dopfunten i vestra ändan af Algutsrums kyrka; och den fans här eller någon annanstädes i kyrkan ända till år 1822, då den enligt Ahlqvist, a. arb. s. 209, vid kyrkans ombyggnad blef förstörd.
Rhezelius uppgifver — i full öfverensstämmelse med måtten i Bautil — stenens höjd till 11 qvarter (163 cm), bredden vid nedre kanten till 53A qvarter (85 cm), vid öfre kanten till o 1/s qv. (81 cm). Stenens yta var, enligt Rhezelius, ojemn och inskriften otydlig (»synes illa»). Detta senare framgår också af lians teckning och transkription af inskriften: nästan alla runorna vid venstra kanten och de flesta vid öfre kanten betecknas
1 Dessa bokstäfver kunna ock läsas i motsatt rigtning. Det är bokstäfverna i den andra raden, som
äro bestämmande för den rigtning, i hvilken denna rad skall läsas.
Källa: Project Runeberg ·