Sida 48
2. Algutsrums kyrka (Pl. IV. Nr 2)
RESMOSTENAIiNA.
43
medan på det senare stället (n:r 24 i eftÍR) formen är den, som vi känna från Rökstenen och andra inskrifter med samma skrifttyp, nämligen ett kort streck i nedre delen af raden. Om samma skrifttyp erinrar också den form af a-runan, som förekommer allra sist i inskriften, under det att denna runa annars har den vanliga formen. — Runan för n förekommer tre gånger och har på alla tre ställena kännestrecket anbragt på olika sätt.1 — Godtyckligt är äfven det sätt, på hvilket ä-ljudet är uttryckt i inskriften. Två gånger är det betecknadt med deri stungna runan f, nämligen i eftÍR, æftiu (n:r 20) och i diftongen æi i stæina (n:r 16), då deremot samma diftong är betecknad med \\ i pœÍR och ræisa. Till godtyckligheter bör man troligen också räkna, att ändelsevokalen i litu är uttryckt med runan för u, men med os-runan i moþoi"; dock är det tänkbart, att här förefunnits olikhet i uttalet.
Af den andra runstenen, som man fann i Resmo kyrka år 1826, men som blef sönderslagen vid uttagandet ur muren, lyckades Ahlqvist uppsamla och hopsätta sex bitar. Dessa äro nu förlorade ocli vår enda källa att lära känna stenen är Ahlqvists ofvannämnda skrifvelse samt hans dermed följande konstlösa teckning, hvilken här är reproducerad pl. IV, n:r 3.
Af de af Ahlqvist uppgifna måtten att döma har denna sten varit af ungefär samma höjd som deri nyss omtalade, men smalare än denna.2 Från denna har den också skilt sig derigenom att den ofyan slingatr liaft en slät yta utan figurer.
Om ornamentens beskaffenhet kan man icke bilda sig någon ordentlig föreställning genom Ahlqvists teckning, men vi erhålla tydligt besked härom genom hans till Liljegren insända berättelse. Han säger nämligen der, att slingorna voro upphöjda och att denna sten i afseende på arbetet så fullkomligt liknade den vid samma tillfälle funna,3 att »ofelbart samme mästare arbetat begge».
Om skriften upplyser Ahlqvist, att den består af »vändrunor». När man emellertid granskar hans teckning, finner man, att den icke fullständigt öfverensstämmer med denna uppgift. På venstra sidan äro runorna vändrunor äfvensom de fyra runor, som stå utanför slingan; deremot äro runorna inom slingan på högra sidan rättvända, men läsas i motsatt rigtning. Jag tror icke, att detta beror på att Ahlqvist felaktigt återgifvit hvad han sett på stenen, utan att det verkligen förhållit sig så som hans teckning utvisar: första hälften af inskriften har bestått af vändrunor, den andra hälften har deremot bestått af vanliga runor och börjat i den andra ändan af slingan. Begge hälfterna hafva mött hvarandra i den öfversta delen af slingan midt på stenen.
1 I steina, rantui och sina, n:r 18, 27 och 38.
2 För venstra kanten uppgifves måttet vara 1 aln 73/4 tum (= 78 cm ), för den högra kanten 1 aln 1 tum (= 62 cm.), tvärs öfver 18 tum (= 45 cm.).
3 I), v. s. den på vår pl. V afbildade.
Källa: Project Runeberg ·