Sida 49
2. Algutsrums kyrka (Pl. IV. Nr 2)
44
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
Vändrunorna på venstra kanten hafva varit fullt tydliga och blifvit lästa af Ahlqvist, som också supplerat de två första runorna: [þa]ÍR brilþr Iitll raisa.1 På det saknade stycket har stått ordet Staina (el. Stain), sorn naturligtvis också varit skrifvet med vändrunor, då det följande ordet [e]ftiR .utanför slingan är skrifvet med vändrunor.
Den förut beskrifna stenen n:r 4 visade sig genom pluralformen stæina utgöra en af ett par. Det kan icke betviflas, att vi i n:r 3 hafva den andra af detta par. þaÍR brllþr syftar på de namn, som varit nämnda i början af den andra inskriften. Jag tror derför, att man lätteligen kan supplera inskriften på n:r 3. Begge stenarna hafva varit resta till minne af samma person, såsom det framgår af inskriften på n:r 4. Såsom Liljegren gissat (Runurkunder n:r 1889) måste namnet Randwi hafva varit inristadt äfven på n:r 3. Jag tror, att vi i de rättvända runorna inom slingan midt framför runorna KT|/^h tillräckligt tydligt kunna skönja detta namn. Ahlqvist har läst: h"fI[TY Jag förmodar, att stenen här haft ft-H*TH[I]; den sista runan i namnet har stått på det saknade stycket. Närmast framför har Ahlqvist läst h och ett par stafvar; jag förmodar här ordet sina. Före detta har Ahlqvist endast tecknat lemningar af några stafvar utan kännestreck; här har utan tvifvel stått ordet moþor. Jag vill derför läsa hela inskriften sålunda:
(med vändrunor) [þ+M • BWM • NTh • MM 0 HT+I++ • \Wt\h (med vanliga runor) mm • hi++ • ih+thl • ],
[þa]ÍR • brliþr • litu raisa [• staina • e]ftiR [moþor • sina • rantui • ]. Fonetisk transkription: þœin brøpr létu ræisa stæina ceftin mo f/ur sina Randwi. Öfversättning: »De (på den andra stenen nämnda) bröderna läto resa stenarna efter sin moder Rand vi.»
• T
Runristaren, som på stenen n:r 4 ådagalagt sin runkunskap genom att använda vexlande runformer, har här visat sin skicklighet genom att omvexla med vändrunor och vanliga runor.
Inskrifter, som bestå delvis af vändrunor, delvis af vanliga runor, äro icke sällsynta; och vi finna äfven några gånger exempel på en anordning, analog med den på Resmostenen n:r 3. På runstenen B. 464 (— Dybeck fol. I, 202)2 består den första hälften af inskriften af vanliga runor och den andra af vändrunor, och den senare börjar i den motsatta ändan af slingan, och begge halfvorna sluta på toppen af stenen.3
Andra exempel derpå, att två runstenar blifvit resta af samma person eller personer öfver samma person saknas icke. Vid Hummelstad i Löts socken i Uppland stå ännu två runstenar bredvid hvarandra, hvilkas inskrifter hvar för sig förtälja, att två bröder läto resa stenen efter sin fader; enda skilnaden mellan inskrifterna är att den ene tillägger den vanliga bönen: »Gucl hjelpe hans själ».4 — Ännu mer erinras man om de två Resmo-stena-rna genom tvenne runstenar, som finnas vid Klystad i Vårfrukyrka socken i Uppland:5
1 Den enda otydlighet Ahlqvists teckning här företer, är att |> blifvit tecknadt som samstafvarna Þh; kännestrecket för h beror väl på missteckning af Ahlqvist eller möjligen skall dermed föreställas brottet i stenen.
2 Vid Ekelunda, Bälings socken och härad, Uppland, L. 151.
3 Jfr också 13. 280 (L. 358), B. 283 (L. 362), B. 694 (L. 806), på hvilka enstaka ord äro skrifna med vändrunor ocli läsas i motsatt rigtning mot den öfriga delen af samma inskrift.
4 L. 690 och 691, Dybeck fol. I G5 och 66. — Samma Br förhållandet med L. 644—5.
5 L. 722 och 723, Dybeck, fol. I, 86 och 85.
Källa: Project Runeberg ·