Ölands runinskrifter. Första bandet.

25. DRÖSTORP, SANDBY SOCKEN.

79

runsten, sora hör till denna plats och af hvilken här för första gången teckningar offentliggöras-1

Runstenen vid Dröstorp uppsöktes och aftccknades år 1634 af Rhezelius. Stenen stod då ftnnu upprätt och var fullständig, om man undantager, att öfre delen af inskriftsidan var skadad. Rhezelius, uppgifver höjden till 2'A alnar (1.34 in) och bredden vid jordytan till 6V2 qvarter (0.96 111). Han upplyser vidare, att stenen kallades Abjörnaflisa, att inskriftsidan vette mot öster samt att inskriften var otydlig (»synes illa»). Han läser sålunda:

i*rwi\ ixiti x 'nu- x trri * i+... i... þnk «

Då stenen nu icke längre är så fullständig som på Rhezelii tid, hafva vi här fig. 25 B, pl. XV reproducerat hans teckning i utskriften af hans Monumenta Runica in Olandia.

Ahlqvist, på hvars tid Dröstorpsstenen befann sig i samma skick som nu, återgifver inskriften efter Rhezelius, och Liljegren har icke heller haft någon annan källa för sin läsning.2

Runstenen vid Dröstorp anträffas ute på sjelfva alfvaret något öster om det inhägnade området. Otvifvelaktigt befinner den sig ännu på sin ursprungliga plats. Men den är nu kullfallen och stympad och nedre delen saknas.3 Den qvarvarande delen ligger i en fördjupning, hvilken antagligen uppstått, då den saknade delen blifvit uppgräfd och bortförd. Ahlqvist slutar (a. a. II, 2, s. 37) sitt omnämnande af runstenen med följande ord: »Jämte flisan (— runstenen) har varit en liten ättehög, hvilken nu är destruerad.» Af denna ättehög har jag icke kunnat upptäcka något spår. Den omnämnes icke heller af Rhezelius.4

Runstenen vid Dröstorp är en kalkstenshäll, som blifvit bruten i närheten. Sten-arten öfverensstämmer till utseendet alldeles med den fasta hällen på platsen. Det nu bevarade stycket har en längd af jemt en meter, bredden nedtill vid brottet är 82 cm, upptill icke fullt en half meter. Tjockleken är 20 cm.

Den sida, på hvilken inskriften är inhuggen, är hvad Oländingarna kalla en »öfversida», d. v. s. den har utgjort del af den fasta hällens i dagen liggande yta. Den är, såsom alltid är fallet med en »öfversida», glatt, men den är tillika mycket ojemn med talrika sprickor och hål efter utfallna skärfvor. Vid öfverända® är ytan afflagad på ett, stort stycke, hvarigenom inskriften stympats. Denna skada förefans redan år 1634, såsom Rhezelii af oss reproducerade teckning (fig. 25 B) visar.

1 Ahlqvist omtalar, Ölands Historia II, 2, s. 37, en bebodd gård vid Dröstorp. Den har funnits till för några år sedan, då byggnaderna vid den siste innehafvarens död borttogos. Odlingen har vid Dröstorp icke fortfarit i oafbruten följd sedan forntiden, utan har varit afbruten. Dröstorp upptogs nämligen år 1758 som ny-hemman, enligt Ahlqvist a. st. s. 24.

2 Att Ahlqvist icke sjelf läst inskriften, utan afskrifvit Rhezelius, framgår deraf, att han uppgifver stenens längd till 13/4 alnar (ungefär 1 m) eller lika med nuvarande längden, utan att angifva, att början af inskriften saknades. — Som stenens namn uppgifver Ahlqvist »Björnflisa».

3 Rhezelii uppgift om stenens läge är föga noggrann, men passar in på platsen, der den nu befinner sig. Stenen är icke lätt att finna. Man uppsöker den lättast genom att taga inhägnadens sydöstligaste hörn till utgångspunkt. Man följer härifrån den inhägnande muren först i norr, sedan i öster, derpå åter i norr; 20 steg från sistnämnda mursträcknings nordligaste ända går man sedan 210 steg rakt i öster, då man träffar stenen. — Det stycke af stenen, som nu saknas, ligger måhända någonstädes i stenmuren.

4 De ofvan af mig åsyftade grafhögarna finnas längre i söder.