Ölands runinskrifter. Första bandet.

80

ÖLANDS RUNINSKRIFTER.

Inskriften är inhuggen mellan gränslinier i två parallela rader. Den ena, som upptager stenens midt, läses nedifrån och uppåt, den andra uppifrån nedåt, begge från venster till höger. Runorna hafva en längd af 12—13 cin. I början af inskriften äro de skarpa, men mot slutet rundade i bottnen. De hafva alla efter inhuggningen blifvit glattslipade; detta försvårar läsningen, enär den ursprungliga ytan jemväl är glatt och har fördjupningar, som likna de inhuggna strecken.

Det förlorade stycke af stenen, som varit synligt ofvan jord, då stenen var rest, har upptagit omkring en tredjedels meter eller ungefär en fjerdedel af hela stenens höjd. På detta stycke har Rhezelius läst de sex runorna |+RhlK Liljegren har gissat, att den sjette af dessa runor varit † och icke K. Jag har öfvertygat mig oin att denna gissning är rigtig. Af de sju runor, som bildat första ordet i inskriften, är den 7:de runan qvar på den bevarade delen af stenen. Omedelbart framför detta ft är ytan skadad genom afflagning, men skadan sträcker sig endast ett par cm in på raden, och så mycket af den ursprungliga ytan är qvar, att, ifall den närmast föregående runan varit P, en del af kännestrecket otvifvelaktigt ännu skulle varit bevaradt. Deremot kan på den skadade delen mycket väl hafva varit plats för ett kort kännestreck af T-1 Då ett namn iorilitr, som Liljegren läser, annars är okändt, kan man ytterligare förmoda, att 5:te runan varit •f, hvarigenom det från talrika inskrifter kända namnet ioruntr, Jgrundr, framkommer.2

Om vi medtaga de runor, som efter vår förmodan stått, på den förlorade delen af stenen, blir det, som vi fått. ut af inskriften (se vår teckning 25 A):

[|*fth+T]i\ Mtl x 'T+I+ - \VT\ Hl.... I .. * '1+

5 10 15 20 5

Transliteration: [iorunt]r riti * stain » efti * ai____I.. oþur - sin

B 10 IB 20 5

Som skiljetecken mellan orden brukas ett litet kors. Emellan första och andra ordet är det utelemnadt. Skiljetecknet efter 20 runan (efter ordet efti) är mycket otydligt och liknar mest naturliga fördjupningar i den här särskildt ojemna ytan. Men det har förmodligen tidigare varit tydligare, då det är återgifvet i Rhezelii teckning.

14:de runans (^) kännestreck är på det sätt otydligt, att den delen, som fins till höger om stafven, liknar hålet efter en utfallen skärfva. Det kan derför icke afgöras om formen varit \ eller — 17:de runan är f med en kraftigt inristad prick på midten. Stafven är mycket ojcmnt inhuggen; en del är grund, en annan del kraftig. Detsamma är förhållandet äfven med andra stafvar i denna inskrift.

Efter runorna 17—20, som bilda ordet efti, har stått namnet på den, till hvars minne stenen blifvit rest. Då runstenen enligt Rhezelius i äldre tider burit namnet Abjürnaflisa, är det ett naturligt antagande, att namnet Åbjörn, som varit allmänt i Sverige i gammal tid och särskildt är kändt från Oland,3 funnits på stenen. Men det jag

1 Ett stöd för denna förmodan bar man för öfrigt deri, att nominativmärket i namnet är R. Hade den föregående runan varit Y, skulle nominativmärket antagligen tecknats med /♦>.

2 Ett namn ioruitr läses på en runsten i Fnndbo kyrka i Upland enligt teckningen Bautil 543. Men i Antiqvitetsarkivets manuskript FaC fins en äldro teckning från år 1630 af riksantiqvarien Rhezelius, och enligt hans teckning har stenen haft M^IMt'K. med stunget 1\ Det är derför otvifvelaktigt att äfven här stått iorundr, hvilket Liljegren (nr 1077) gissat. Stenen har legat som golfsten i kyrkan, och inskriften är nu otydlig. Se Dybeck fol. I, 254 och Uplands Fornminnesförenings Tidskrift III, s. 39.

3 Se Lundgren, Svenska Landsmålen X, 6, s. 7 samt här ofvan s. 61.